Fotograf Emil Larsson berättar om ett starkt möte.

– Hennes och tolkens ögon möttes, bara en sekund, och de kände igen varandra. Det var en ren slump och jag kommer aldrig att glömma det.

Det visade sig att tolken och Simin Rezai mötts tidigare, när de båda bodde i Karlstad.

När teamet mötte Simin i Paris hade hon varit i staden i en vecka, och var trött, frusen och hungrig.

– Hon hade bott på parkbänkar och berättade om ett tillfälle när hon satt sig intill en familj och försökt att se ut som hon hörde till dem. Då vågade hon sova en hel timme, berättar Emil Larsson.

Han beskriver lägret där afghanerna med svensk koppling samlats.

– Jag var både chockad och förundrad. Här hade fyra-femhundra afghaner samlats i ett tältläger mellan en åttafilig motorväg och några förfallna hus i utkanten av Paris, och nästan alla talade svenska.

Enda tjejen bland hundratals män

Men trots fukten, smutsen och råttorna menar Emil Larsson att läget för männen i lägret var betydligt enklare än Simin Rezais situation.

– Hon var den enda tjejen vi såg. Killarna samlas i kompisgäng och skyddar varandra. Hon var helt ensam.

Teamet hjälpte Simin Rezai med mat och husrum så länge de var kvar i Paris. Idag finns hon i ett asylboende och väntar på besked om sin framtid.

För Emil Larsson var det ett oförglömigt möte.

– Jag kommer aldrig att glömma henne och de där timmarna. Hennes kläder var fuktiga, hon var trött, frusen och rädd.

Vad tänker du kring hennes framtid?

– Hon har ju blivit förklarad som ett ”Dublin-fall”. Om hon ska skickas tillbaka till Sverige är väl sannolikheten stor att hon går under jorden igen ,och håller sig undan för att få en chans att söka asyl på nytt i framtiden.