Vintern 2007 var Kimmie Åhlén öppet aktiv nynazist. Hemma i Vålberg delade han ut flygblad tillsammans med sina kamrater i Nationalsocialistisk Front. I ett nyhetsinslag i SVT berättade de att de planerade att gå till val. En svartklädd yngling i huvtröja talade engagerat om hur rörelsen växte och hur de ville skapa elitskolor. Det är en Kimmie som står långt från den unge man som möter oss i dag.
– Att jag hamnade i skinnskallemiljön och den rasbiologiska miljön handlade väldigt mycket om att jag inte hade någon tydlig identitet. Jag kände inte att jag var någon över huvud taget och hade få vänner och kompisar. Av en ren slump fick jag tag i en Ultima Thule-skiva och den gjorde att jag fick något slags egen identitet som patriot. Det ledde till att jag träffade andra människor med de här åsikterna, värderingarna och tankarna, började umgås med dem och hamnade i miljön, helt enkelt, berättar Kimmie Åhlén.
Fem år senare, efter ett liv i missbruk och med både fängelse och behandlingshem bakom sig, valde Kimmie en annan väg.
– Givetvis vill jag stävja den våldsbejakande extremism som breder ut sig i vårt land. Det absolut viktigaste för mig är det inte ska vara unga, tolvåriga, killar som ensamma ska bära sina ryggsäckar. De ska få hjälp att bära dem och prata om det de tänker på, stilla sin nyfikenhet och få chansen att bli den bästa versionen av sig själva, säger Kimmie Åhlén.
När vi träffar Kimmie Åhlén är det på en skolgård i uppväxtens Vålberg. Där minns han den skola som slängde ut honom ur klassrummet om han bar synliga nazistsymboler. Men han upplever inte att någon på allvar tog diskussionen med honom.
– Varje gång jag i skolan ville få fram det jag tyckte eller tänkte men inte hade reflekterat så mycket över så var det ett ständigt hyssjande, jag skulle vara tyst eller så fick jag lämna skolan och återkomma dagen efter. Det fanns aldrig någon möjlighet att prata om det jag hade fått för mig, det jag faktiskt trodde och tänkte på, jag fick aldrig någon möjlighet att reflektera över det, minns Kimmie Åhlén.
Kimmie, som i dag arbetar aktivt mot nazism och rasism i Brottsförbyggande centrum i Värmland menar att hans liv kunde ha tagit en annan vändning tidigare, bara någon i skolan hade vågat möta hans åsikter.
– Jag är fullständigt övertygad om att om någon hade pratat med mig så hade jag själv hört vad jag hade sagt, jag hade kunnat reflektera över vad jag tyckte och tänkte och då hade jag förmodligen lämnat den miljön mycket tidigare än vad jag gjorde, säger Kimmie Åhlén.
