Jag har sett allt i mitt resterande liv som utmaningar och har tänkt som Pippi Långstrump: ”Det här har jag aldrig gjort så det kan jag”. Nej, jag bara skojar, skrattar Susanne Björklund.

I två år satt de alla runt ett bord i en fyrkant och broderade en sektion som roterade när en episod av Pilgrimstapeten blev färdig för att hugga tag i en ny. På tapeten syns små broderade initialer. Bårderna högst upp och ner fick de brodera vad de ville på. Där finns en båt som heter Lusten och en motorsåg.

– Jag broderade in min man och barn, säger Ann Sofie Sätherberg.

Det gjorde också Lena Andersson.

”Tiden bara försvinner”

– Man får se vad som växer fram genom ens händer liksom och tiden bara försvinner när man sitter där runt bordet. Det var fint för vi berömde ju varandra. Med nål och tråd trodde jag aldrig jag skulle kunna göra något sådant här vackert, säger hon.

– Det var mycket samtal och man saknar en del av de gamla som var med där, säger Ann-Sofie Sätherberg.

Hon tror att det ökade intresset kan bero på att intresset för handarbete har ökat.

– Det ser man på sociala medier. Pilgrimsleden finns också att vandra på. Det blir ett avbrott och annat att göra här i bygden också, säger hon.

Skulle bli gåva

Tanken var att Pilgrimstapeten skulle lämnas som gåva till Trondheim, men när all brodyr och tapeten var klar tyckte kvinnorna det var sorgligt att lämna den i Norge.

Kvinnorna fick som de ville. Nu löper Pilgrimstapeten 40 meter lång genom sitt egna arkitektritade hus på Utmarksmuseet.

– Det gjorde ont i fingrarna. Jag hade väldigt ömma fingrar men man vande sig efter ett tag. Vi fick hårda fingertoppar till slut, avslutar Susanne Björklund.