– Vi vågar inte ifrågasätta. Vi är rädda att få ett nej, att vi inte ska få adoptera vårt barn. Så vi sitter där och svarar på frågor, trots att vi brinner inombords, säger Sofia Hartman Prim.
Hon har svårt att beskriva känslorna kring den adoptionsutredning hon och hennes fru Britt-Marie Prim just nu går igenom. Hade Britt-Marie varit man hade adoptionen inte behövts. Då hade hon blivit förälder till barnet vid födseln, även om det saknats en genetisk koppling till barnet.
– I lagens ögon är vi inte lika mycket värda, eller vårt äktenskap är inte så mycket värt, säger Britt-Marie Prim.
Ensamstående och gift samtidigt
Sofia har burit parets båda barn, efter insemination utomlands. Britt-Marie har adopterat sonen Elliot, men än så länge är Sofia ensam juridisk förälder till sju månader gamla Rut.
– På pappret är jag ensamstående förälder. Fastän jag är gift, säger Sofia.
Inför en närståendeadoption gör socialtjänsten en utredning. Samkönade par i flera svenska kommuner vittnar om att den kan gå till på olika sätt. I vissa fall görs hembesök, ibland kan syskon intervjuas och det är vanligt att nära anhöriga får uttala sig om hur lämpliga paret är som föräldrar.
– Det tär att vara normbrytande, säger Sofia.
Stöd via sociala medier
På sociala medier delar par med sig av sina erfarenheter av adoptionsprocessen, och hjälper varandra med information om familjejuridik. För många samkönade par är det en lång process att bli förälder, som inte tar slut när barnet föds. En närståendeadoption tar i genomsnitt 6-10 månader, enligt RFSL.
Varken Sofia eller Britt-Marie lägger skulden på socialtjänsten, som de menar bara gör sitt jobb. Istället hoppas de att lagen ska ändras, så att de, liksom olikkönade par, ska få bli föräldrar från födseln. Det handlar om trygghet för både barnen och föräldrarna, menar paret. Och om jämlikhet.
– Det sägs att vi är lika inför lagen. Jo, om du är man, eller man och kvinna. Men för oss, som inte är det, gäller inte det. Då är vi inte lika inför lagen, säger Britt-Marie.