I en rad förhör nekar den åtalade mannen blankt till att ha med Wilmas död att göra. Han har då också varit väldigt tystlåten.

Först i ett sista förhör, när han konfronteras med mer av den bevisning polisen har, ger han något mer utförliga svar.

Förhörsledaren berättar om allt blod som hittats i hans lägenhet. Han säger att han absolut inte känner till något blod, att det i så fall kan ha varit gammalt och efter att han skurit sig men att det inte kan vara frågan om några stora mängder.

– Det kan vara så att blodet kan ha varit gammalt men det fanns, det fanns inget blod som jag såg, inget synligt så att säga, så är det.

”Omöjligt”

Att polisen hittat Wilmas blod i en sko han burit efter hennes försvinnande, säger han är ”omöjligt”.

När han får veta att han har rätt att yttra sig över brottsmisstankarna, säger han att det är ”skitsnack”.

– Det är inte jag...ni... det verkar som att ni glömmer bort att det här är en tjej som jag har älskat och att jag har levt mitt liv perfekt och jag är inte kapabel till något sådant.

Att Wilmas DNA finns på en kniv som beslagtagits i hans lägenhet förklarar han med att hon måste ha skurit sig.

”Inte kapabel”

Mannen fortsätter alltså att neka och säger att han inte är kapabel att mörda någon.

– Det är ett stort steg att ta någon annans liv (...) Det krävs mycket för en människa att göra så mot någon annan.

Han nekar också till att någonsin ha misshandlat Wilma.

– Jag har aldrig slått henne, det har jag aldrig gjort. Så jag bestrider det.

Att han använt hennes bankomatkort efter den tidpunkt då polisen tror att Wilma dödats förklarar han med att han tänkte ge det till henne.

– Jag kommer ihåg att det låg i köket när jag såg det. (...) Jag skulle ju träffa henne så det var bra att ha med det.

”Planterade bevis”

Kroppsdelen som hittades menar han har ”placerats” där, och att fingeravtrycken som hittats på tejp som kopplats ihop med kroppsdelen avfärdar han:

– Hade jag gjort det här så hade inte jag, jag hade inte varit så dum.