– 28, 29, 30, mumlar Thomas Andersson Lundberg medan handen sveper över pokalsamlingen i huset utanför Skara.
– Det är närmare 40 pallplatser på fyra säsonger. Det känns ju rätt bra, säger han till slut med ett skratt.
Att det skulle gå så bra hade ingen räknat med. Thomas Andersson Lundberg hade visserligen tävlat i speedway tidigare i livet, men att han skulle tävla i de högsta klasserna i motorcykel med sidovagn fanns inte med i beräkningarna när sonen Mikael erbjöd sig att vara ”burkslav”, alltså den som sitter i sidovagnen och ger motvikt i kurvorna, så att cykeln håller sig kvar på banan.
Då hade de båda hängt ihop i garaget sedan länge.
Uppväxt i garaget
– Micke har varit med mig i speedwaydepån sedan han var liten pojk. Jag hade ju ingen hjälp på den tiden heller. Han fick vara med och putta igång mig, smörja kedjan och fylla på bränsle, säger Thomas Andersson Lundberg.
Erfarenheterna från speedwaydepån har varit viktig för sonen Mikael Andersson.
– Det har varit bland det bästa jag kunnat få uppleva. Det är min personlighet, det som är jag. Motorer, cyklar, bilar, säger han.
Ojämn ekonomisk kamp
Första året kom de sexa i cupen International sidecar trophy, men i år hade man slipat formen och kom tvåa. Kampen mot övriga ekipage i Europa kan dock vara ojämn. Många har företag och sponsorer i ryggen, medan skaraborgarna betalar det mesta själva.
– Vi har inga sponsorer utan kör allt ur egen portmonnä. Det är tufft, säger Thomas Andersson Lundberg.
– Man får offra familjelivet, mycket tid hemifrån. Det går åt mycket tid att skruva och dona och ha sig. Men man har riktigt kul när det väl går bra, säger Mikael Andersson.
Varför är det värt det, kan du utveckla det?
– Det är ju äran i det stora hela. Man behöver inte gå och grunna på om man aldrig kommer bli något, utan om man bara lägger manken till så kan man bli något.