Militärfartyget som låg utanför stranden kapsejsade. Det var först då Marko förstod hur stor vågen var. Det var först då paniken spred sig. Det var först då alla började springa.
Hela familjen var på semester Khao Lak i Thailand. Marko Kärkkäinen och hans flickvän Suzanne Bergström hade varit där några år tidigare men nu hade de fått sonen Hannes, han var 20 månader och stor nog att följa med.
Semestern led mot sitt slut. Planet skulle gå på kvällen och Marko och Suzanne avnjöt den sista frukosten vid stranden. Det var då de lade märke till att vattnet drog sig tillbaka.
– Lågvatten var det ofta. Barnen brukade spela fotboll på den torrlagda botten på morgnarna, säger Marko.
Nyfikna samlades vid stranden
Men den här gången var lågvattnet extremt. Såväl turister som thailändare rörde sig nyfiket ner mot stranden. En del plockade fisk som sprattlade i pölarna.
Hannes hade sovit hos farmor och farfar som bodde på hotellet intill. Marko ringde till sin pappa och sa åt de att komma ner till stranden för att möta dem där och titta på lågvattnet. Han fick veta att de var på väg.
– Man såg ju ingen oro någonstans, inte förrän båten välte, säger Marko
Två militärfartyg låg utanför stranden. Marko hade själv varit ute och snorklat och tittat närmare på fartygen några dagar tidigare. Nu stod han på den fuktiga havsbottnen och tog upp kameran för att fotografera fartygen när han hörde motorer rusa.
– Båten klarade inte av att ta sig över vågkammen utan slog runt. Då förstod man att vågen var enorm.
Vågen rusar fram
Nu kom oron. Personalen börjar ropa från hotellen, visselpipor tjuter och människor börjar springa in mot land.
Många stannar en bit upp, säkra på att vågen inte ska nå dem. Men Marko och Suzanne fortsätter och tränger sig igenom folkmassan. När de når fram till hotellbyggnaden ser de hur vågen rusar fram och människor dras med. De börjar rycka i dörrar, flera är låsta utom en som de får upp. Marko har Suzanne framför sig och försöker putta in henne genom dörren när vågen slår till med full kraft.
– Hon rycks iväg och jag spolas in i rummet. Jag slår i väggar och tak och far runt som i en torktumlare.
Hela byggnaden börjar ge vika men Marko lyckas simma ut. Gång på gång tar han sig upp till ytan bara för att gång på gång dras ner igen.
– Det starkaste jag kände var besvikelse, besvikelse att jag skulle dö av vatten som jag älskar.
Men allteftersom han tumlar runt övergår besvikelsen i en vilja att överleva. Marko lyckas ta sig upp på bråte som kilats fast mot en palm. Där håller han sig kvar tills vattnet börjar sjunka tillbaka.
Ingen verkar ha överlevt
Marko börjar då stappla ut mot havet igen för att leta efter sin familj. Men när han blickar ut över området är inget sig likt. Inga träd eller byggnader står kvar. Ingen förutom honom verkar ha överlevt.
– Men så hörde jag människor skrika på hjälp, ropa på mamma, människor som bad till gud.
Marko känner hur han blir allt svagare. Han får blod i ögonen och upptäcker att han blöder kraftigt från pannan och ljumsken. Han vänder inåt land igen där blir han omhändertagen av en kvinna som hjälper honom rengöra sina sår.
Allt fler skadade samlas på platsen. Men efter att ha känt kraften i vågen och sett förödelsen på stranden är Marko närmast övertygad om att ingen annan i familjen har överlevt vågen.
De hämtas upp med en pick-up. På vägen till en samlingsplats får han se sin far i folkmassan, lerig och med bara en sko.
– Det var helt otroligt. Helt orealistiskt.
Men samtidigt som glädjen kom över att se sin far i livet förstärktes rädslan att ingen annan i familjen hade klarat sig. Hannes hade ju varit med farmor och farfar när Marko ringde strax innan vågen slog till.
– När vi såg på varandra skakade han bara på huvudet.
Mirakelpojken hittas
Dagarna efter katastrofen är kaosartade. Sjukhusen är överfulla och tusentals människor saknas. Hannes farmor lever. Marko får beskedet att hon vårdas på ett annat sjukhus. Hannes och Suzanne saknas fortfarande.
I Sverige och Finland sitter släktingar till Marko och Suzanne och febrilt letar bland bilderna på tidningen Phuket Gazettes hemsida. Så får de plötsligt syn på en bild på en liten pojke. Föräldrarna saknas, nationaliteten är okänd. Han har ett sår på kinden och fullt med myggbett i ansiktet. Det är Hannes.
Världsmedia fick snabbt vetskap om Markos och Hannes öde och var på plats på sjukhuset när de återförenades. Bilderna på mötet berörde en hel värld.
Tårarna strömmar längs Markos kinder när han krampartat kramar sin son.
Hannes hittades i ett djupt dike under bråte, bland döda och skadade. Förutom såret på kinden och ett och annat blåmärke var han helt oskadd. ”Mirakelbabyn” kallades han i tidningsrubriker och nyhetsinslag världen över.
– Det låter som en superhjälte, säger Hannes som i dag är 11 år.
Minns ingenting
Han minns inget från händelsen och har svårt att förstå att han har varit med om det som hans pappa berättat om så många gånger. Marko har sparat en låda med bilder och tidningsklipp som han kommer att visa Hannes när han blir lite äldre. Bilderna på Suzanne är alltid framme.
– Det slogs i spillror, allt det vi byggt upp tillsammans. Det var det gamla livet och det här är det nya. Vi fick börja från noll, säger Marko.
Året efter var Marko och Hannes tillbaka i Thailand på årsdagen av tsunamin. Händelsen har inte fått dem att sky vare sig havet eller Khao Lak. Det nya livet fortsatte i Bohus utanför Göteborg. De reser, de seglar, Hannes går i skolan, spelar innebandy.
På sina resor har de sett Thailand byggas upp igen och hur spåren av vågen suddas bort. Men för Marko och Hannes finns spåren alltid kvar. Genom minnena av det som hände men också genom de minnen som aldrig blev. Minnena av Suzanne.