Natten till den 7 april 1990 glömmer inte helikopterpiloten Bo Lundström. Tidigt på morgonen väcktes han av ett samtal om att en passagerarfärja brann till havs.

Han tog sig till Säve där också räddningstjänsten slöt upp – och synen som mötte dem när de kom fram till Scandinavian Star glömmer han aldrig.

– Vi ser bara ett stort eldsken och min första tanke är att det inte går att sätta ner någon på fartyget, säger han.

Påskfirare på semester

Scandinavian Star var på väg från Oslo till Fredrikshamn med 383 passagerare och en besättning på 99 personer. Men utanför Väderöarna i Tanum började det brinna på fartyget, en brand som spred sig snabbt. Och räddningsarbetet kantades av svårigheter.

– Vi från Sverige kom först, sen kom norrmännen. Men de hade en helt annan utrustning så vi kunde inte prata på rökdykarradio eller byta lufttuber med varandra.

Det tog 38 timmar innan alla bränder var helt släckta. Men det var först när färjan bogserats in till Lysekil som katastrofens omfattning blev tydlig. 159 personer dog, flera av dem var barn.

Startskottet för RITS

Men brandkatastrofen på Scandinavian Star blev också startskottet för ett helt nytt sätt att tänka och arbeta vid räddningsinsatser till sjöss. Tillsammans med räddningstjänsten var Bo Lundström med och sådde fröet till det som skulle blir RITS – räddningsinsatser till sjöss. Numer har man specialutbildad personal men man har också sett till att alla länder har likadan utrustning – så samma problem som uppträdde på Scandinavian Star kan undvikas.

– Det betyder bland annat att utrustningen ska vara packat på samma sätt, i likadana lådor, säger Bo Lundström.

Anklagelser om anlagd brand

Den norska polisen har under åren gjort flera utredningar om katastrofen. Utredningarna har fått stor kritik från stödgrupper och överlevande och i efterhand har det gjorts ett 20-tal försök att starta nya rättsprocesser mot färjans ägare och försäkringsbolag. Det har framförts anklagelser om att branden skulle ha varit anlagd, men det har aldrig kunnat beläggas.