– Jag mår skitdåligt, jag vill gå vidare och läsa kämpa på. Men när man inte får uppehållstillstånd är det svårt. Ibland tänker jag att det vore bättre om man dör istället, säger Hamila om sin nuvarande situation.
Hamila, som egentligen heter något annat, har befunnit sig i Sverige i åtta år. Hon är rädd för att återvända till hemlandet Somalia där hon ska ha blivit utsatt för traumatiska övergrepp, samtidigt som hennes pappa blev mördad framför hennes ögon. Enligt Hamila, ska mamman ha sålt allt familjen ägde för att skicka den då 14-åriga flickan till ett bättre liv. Och det är sista gången Hamila haft kontakt med sin mamma.
– Jag vet inte var hon befinner sig, ens om hon lever, berättar Hamila.
Lever som papperslös
Även hennes första år i Sverige blev svåra. Hon var bara 14-år då hon ska ha blivit utnyttjad som hemhjälp i ett familjehem. Och det är på grund av dem som hon idag vill vara anonym, även om hon i dagsläget lever hos en annan familj i Västsverige.
Hos den nya familjen har hon fått framtidshopp och har haft möjlighet att fokusera på studier. Men sen kom nästa bakslag, att hon inte får något uppehållstillstånd i Sverige. Eftersom Somalia endast tar emot de som återvänder frivilligt, lever Hamila nu kvar i Sverige som papperslös, utan möjlighet att få en ordnad tillvaro.
”Har inte rätt till skydd”
Att Hamila nu lever i ett ingemansland tar inte Migrationsverket hänsyn till.
– Migrationsverkets uppgift är ju att pröva om personen har rätt till skydd i Sverige och det har både vi och domstolen bedömt att det inte finns, säger presskommunikatören Matilda Niang.
– Och kontakten mellan Sverige och Somalias regering är ju inte en fråga för Migrationsverket att ta ställning till, men det stämmer att Somalia inte tar emot personer som utvisas med tvång. Men om personen då inte återvänder frivilligt så är det inte längre en fråga för Migrationsverket, vi arbetar bara med självmant återvändande.
Skäms över svenska samhället
På ungdomsmottagningen i Borås har de reagerat över Hamilas situation.
– Jag skäms över det svenska samhället, över hur Migrationsverket fungerar. Och jag vill inte sitta om 40 år och förklara om varför jag gick med på det. Vi måste se till personerna, säger kuratorn Susanna Hansen.
– Jag pratade med dem på Migrationsverket och de sa att det är i princip inget som hjälper. Men man vill ju försöka.
Borde de ta större hänsyn även till hennes psykiska mående?
– Ja, det tycker jag absolut.
Varför då?
– Därför det är omänskligt att utvisa någon som mår så dåligt. Du kan inte ens påbörja en traumabehandling när hon är i den situationen hon är, hon har ingen trygghet.