– Distriktsläkare är ett fantastiskt roligt jobb, tycker Alexandra Wermelin som går mot strömmen.

Primärvårdens kris har blivit ett nationellt problem. Men det finns också blivande läkare som går mot strömmen. Alexandra Wermelin från sorselebyn Sandsele är 31 år och snart klar med sin läkarutbildning. Innan läkarlegitimationen är klar krävs ett och ett halvt års allmäntjänstgöring vid olika specialiteter.

– Och tjänstgöringen här vid sjukstugan i Malå är perfekt. För helst vill jag jobba med människor i glesbygden, säger Alexandra Wermelin.

Olika läkare varje gång

Att få träffa samma läkare är vad de flesta vårdsökande önskar. Verkligheten rör sig i motsatt riktning.

– Här träffar man aldrig samma läkare. Det är hela tiden nya och nya, konstaterar 96-årige Evald Mörtsell i sjukstugans väntrum.

– Men det är så klart bättre att få träffa samma. Då slipper man förklara allting igen, tillägger sonen och följeslagaren Ingemar Mörtsell, Malå.

Svårt att rekrytera

Trots att det aldrig tidigare funnits så många läkare i Sverige – och aldrig någonsin utbildats så många nya, gapar allt fler distriktsläkarstolar tomma. Till och med vårdcentraler i centrala Stockholm har problem att rekrytera specialister i allmänmedicin.

Lösningen blir stafettläkare, vilket urholkar landstingens ekonomi och motverkar den så viktiga kontinuiteten i vården.

Är det månne statusen på distriktsläkarjobbet som måste uppgraderas?

– Visst har specialister i thorax och hjärnkirurger en hög status, och de gör ett fantastiskt jobb. Och vi som jobbar i primärvården kan känna ibland att vi värderas lågt på sjukhusen.

– Men vi ska ju kunna bedöma allting, när vi möter patienter med alla möjliga symtom. Och vi försöker se både människan och sjukdomen. Så vi gör ett viktigt jobb vi också. Så jag tycker de bästa borde vara här, säger Alexandra Wermelin.