Som ung körde Marika Westermark taxi, och brukade skjutsa Sara Lidman till Glommersträsk och Jörn. Hon berättar att Sara var pratglad. Men inte alltid.

– Ibland var hon alldeles tyst fastän man ställde frågor och jag förstod efterhand att det var då hon skrev sina böcker, då var hon i sin egen värld, berättar Marika Westerlund.

Smärtans boning

En egen värld har Sara Lidman nu också fått i och med utställningen i skollokalen – som hon kallade för smärtans boning – där författaren själv gick sex år och lärde sig hungra efter fler ord.

– Projektledaren Ellenor Lindgren, byborna Ulla Stenberg och Marie Sundqvist har gjort ett fantastiskt jobb tillsammans med idégivaren Harald Larsen , tycker Maria Westermark och visar runt i lokalen.

Olika kamper i stort och smått

Och här är det klart att just orden fått stor plats. I blickens centrum vid ingången, en inskription längs hela bokhyllans sida som säger så mycket om den kamp i stort och smått som Sara Lidman själv ägnade livet åt: ”Bara ett ord. Men det rätta. Jag söker det än”.

Ur högtalarna höjer sig hennes röst. Också om att kämpa. Med allt sitt väsen. Som hon gjorde. Se och hör i klippet.

Men för byborna handlar det nu när utställningen har öppet om en mer handfast kamp, att fylla frysen.

– Det är bara att samla krafter för att baka. För det ska va hembakt mjukkaka och fikabröd, säger Marika Westermark.