En dag vart fjärde år kommer sotaren från Skellefteå ut till kommunens yttersta utpost: den kulturmärkta ön Pite-Rönnskär i Bottenviken, strax söder om Norrbottensgränsen.

Pite-Rönnskär är som ett Saltkråkan i miniatyr – låga fiskarstugor och sjöbodar tätt ihop på en upphöjning i havet. I en av de 28 stugorna på ön har en knipa fastnat i kakelugnen.

Sotarpraktikanten Emil Sandqvist tar hjälp av förre lotsen Evert Andersson, 83, för att få loss den förkolnade fågeln.

– Jag har ju sagt åt de övriga stugägarna att de ska ha galler för skorsten, annars kommer fåglarna in, muttrar Evert som i dag visar vägen på landbacken.

Utkiksplats

Skorstenarna på ön är många, men inte alla sotas.

– Vissa eldar inte i sina eldstäder, konstaterar Evert Andersson.

Med likheten till Astrid Lindgrens Saltkråkan anar man att Farbror Melker och Tjorven ska dyka upp bakom närmaste sjöbod. Istället visar pitebon Gunnar Lindvall upp en surströmmingsburk från ön medan barnbarnen Moa och John Lindvall hittar vägen till själva burkmaskinen – en handdriven installation i välrostat järn.

Här på Pite-Rönnskär finns också Sveriges näst högsta fyr, 37 meter hög och en perfekt plats att syna en sotares arbete ifrån.

Trivsel till havs

– Visst gör vi ett viktigt jobb. Med sotningen kan vi förhindra brand, och det vore ju synd om hela byn skulle brinna upp, menar sotaren Per-Gunnar Bask.

Han trivs extra bra med jobbet just den här dagen, trots att han och kollegan Emil måste ligga i för att hinna alla skorstenarna på en arbetsdag.

– Det är speciellt att få komma ut på havet och hit till ön. Härlig natur och trevliga människor. Det är nästan som en semesterdag.