Det fanns som mest tolv ölsjapp bara i Sundsvall under glansdagarna i mitten av förra seklet.
Och den största, som var lite finare än de andra och närmast påminde om en ölhall i centraleuropa med sina väggmålningar och sin rymd, var Gambrinushallen.
– Gambrinus var lite mer påkostad, lite vackrare, lite mer kontinental än de andra ölkaférna vid den här tiden, berättar Nils Johan Tjärnlund, vetenskapsjournalist och historiker som också kan tituleras Sundsvallskännare.
Egen lösning
Historien börjar för knappt 100 år sedan. Debatten om nykterheten var livlig, och ledde bland annat till en folkomröstning om ett totalförbud mot alkoholförsäljning i Sverige.
I Sundsvall skapade man en egen lösning: ett ölkafébolag som till ungefär hälften ägdes av kommunen.
Förslaget var förstås kontroversiellt – det inkräktade ju på den fria konkurrensen. Men nykterhetsrörelsen var stark och inflytelserik i Sundsvall och 1922 röstades det hela igenom i stadsfullmäktige.
Ranson
– Det bestämdes att på de här ölkaféerna skulle det serveras enklare mat och pilsneröl, till en viss ranson. Man fick inte ta in hur mycket öl som helst. Och de berusade avvisades. Ordningsvakter och tydliga säkerhetsföreskrifter fanns på alla de här ölkaféerna, berättar Nils Johan Tjärnlund.
– Meningen var att man ville reglera och kontrollera utskänkningen helt enkelt.
Det så kallade Sundsvallssystemet blev sedermera en förebild som gick på export. Sammanlagt tog ett 40-tal kommuner efter Sundsvalls systemet, däribland Östersund.
Även i Stockholm anammandes Sundsvallssystemet,. Där fanns ett par hundra ölsjapp fanns bara i innerstan i mitten av 1950-talet. Några av dem – som till exempel Café Tranan, Kvarnen och Pelikan – finns fortfarande kvar, om än i modern tappning.
Välgörande ändamål
Det som gjorde att Sundsvalls kommuns ölsjappverksamhet med tiden accepterades var nog kanske att överskottet gick till välgörande sociala ändamål som bostäder åt äldre och mindre bemedlade medborgare. Det gick också till viss del till idrott och kultur.
Den som tog sig en pilsner, eller två, vid dåtiden variant av after work gjorde alltså på sätt och vis en god gärning.
– De nykerhetsivrande poilitikerna vid den här tiden vill ju helst att ingen öl alls skulle drickas, men om den nu skulle det så var det ju bra att överskottet av bolagets verksamhet i alla fall gick till någonting bra, berättar Nils Johan Tjärnlund.
Ölkaférna på väg ut
I mitten av 1970-talet blossade alkoholdebatten upp igen. Den här gången var det ungdomsfylleriet som stod i fokus, och boven var mellanölet – den som tillsammans med pilsnern serverades även på ölkaféerna.
När mellanölet avskaffades sommaren 1977 var också ölkaférnas tid ute.
– När Gambrinus stängdes 1976 var det nästan som en kvarlevande dinossaurie i Sundsvalls krogliv. Synen på alkoholbruket hade förändrats, det var inte längre samma tabu kring det och krogvanorna var andra än tidigare, säger Nils Johan Tjärnlund.
Spelat ut sin roll
– Dessutom hade en stor del av den gamla kretsen av gäster – stuvare, hamnarbetare, chaufförer, olika slags hantverkare och byggnadsarbetare – allt eftersom försvunnit från stadskärnan. I stället var de kontorister, affärsbiträden med flera som i allt större utsträckning börjat arbeta inne i stan – och de gick inte på ölkaféerna.
Därmed hade ölsjappen spelat ut sin roll – och en epok gått i graven.
Men nu slår alltså Gambrinushallen upp portarna igen. Om än i ny skepnad, och utan kommunalt ägande.