Mitt intresse för Tjernobyl väcktes redan efter olyckan 1986. Hur kan ett hot som varken syns, känns eller går att ta på vara så skräckinjagande? Masslakt av renar och svampförbud är starka minnen, och jag har alltid haft en drivkraft att försöka förstå mekanismerna bakom hoten. Vid mitt tredje besök i den förbjudna zonen fick jag äntligen några av svaren.
Högste chefen kallar dem ”våra hjältar”
Efter några veckors oviss väntan får jag klartecken att ta med tre av de pensionerade ingenjörerna tillbaka till Tjernobyl. När vi kliver ur minibussen framför kärnkraftverket går det en rysning längs ryggraden, hit kommer inga turister. Efter en säkerhetsgenomgång släpps vi in i anläggningen, från alla håll kommer människor fram och kramar om ingenjörerna och högste chefen kallar dem ”våra hjältar”.
Vi är noga övervakande under hela besöket och jag funderar vad det beror på. Anläggningen är inte längre i produktion, kanske är det ett sätt att hålla uppe mystiken kring kraftverket. Efter ett par timmar slussas vi tillbaka ut till bilen för en kort transport till en annan del av anläggningen.
Där äter vi lunch i en byggnad som användes av de arbetare som byggde den nya sarkofagen över reaktor 4. Den står där rakt utanför fönstret, högre än frihetsgudinnan och vansinnigt dyr. Minst hundra år ska den klara av att hålla den värsta strålningen i schack. Det råder alkoholförbud men serveras whisky och konjak ur låsta skåp, alkohol ansågs länge kunna skydda arbetarna från strålningen.
”Kommer bära berättelsen resten av livet”
Under lunchen hinner jag reflektera över ordet katastrofturism. Vad är det som lockar turister i tusental att frivilligt utsätta sig för radioaktiv strålning i så höga doser? Är det bara lockelsen av det farliga, möjligheten till tusentals likes i sociala medier, eller vad? Och varför sitter jag själv här? Det är kanske svar nog – en nyfikenhet och ett intresse för historia.
När jag först fick samtalet från min kontakt tänkte jag; kan det verkligen vara sant, hur vet jag att de här personerna är de de utger sig för att vara? Normal journalistisk misstänksamhet. Efter att ha bokat resa, ordnat tolk och allt praktiskt har jag fortfarande inte träffat, eller pratat med någon av dem. Tänk om jag är lurad?
När jag kliver ut ur minibussen framför kärnkraftverket är alla frågetecken uträtade, det är helt och hållet deras förtjänst att jag fått den här möjligheten att komma in i kärnkraftverket och deras berättelser kommer jag bära med mig resten av livet. Hur långt nu det blir.