Redan som liten flicka hade Emelie Sundberg från Sundsvall en dröm. Hon ville bli sotare och klättra högst upp på hustaken. Hon tyckte om perspektivet på livet som det gav henne, det berättade hon i en krönika på Skorstensfejarnas riksförbunds hemsida.
Hon hade säkert också inspirerats av sin pappa Mikael Sundberg, sotare till yrket.
– Jo, det var väl så, konstaterar han.
Hennes nyfikenhet tror han var en drivkraft bakom yrkesvalet.
– Hon tyckte om att övervinna sin rädsla, men hon var också väldigt social och ville träffa folk, prata och uppleva saker.
”Jag är så lycklig idag”
Nästan lika högt som hon älskade sitt sotaryrke, tyckte hon om att skriva. Förutom den egna krönikan så hade hon en blogg ”Memoarer från en 162 cm hög sotartös i Norrland”, där hon delade med sig av sina tankar om jobbet. Så här skrev hon 20 januari 2017:
”Idag bär jag för första gången mitt gesällbälte. Jag klappar det ömsint lite nu och då för att påminna mig om att min midja är prydd med statsvapnet. Sen liksom böjer jag upp spännet så att jag kan se det (upp och ner dock) och låter det glänsa i mina ögon. Sen tar jag en ”selfie” på mitt skrev för att kunna se bältet åt rätt håll. Jag är så lycklig idag.”
Respektlösa kommentarer
Men det var inte alltid lätt att ta sig fram som ung kvinna i en så mansdominerad bransch som sotaryrket. Hon berättar öppet om respektlösa kommentarer och pikar från kunder.
”Vissa dagar måste jag gråta över det, andra dagar är jag tillräckligt stark för att vifta bort det. Idag är jag svag”
Stöd till unga kvinnor
Dessvärre blev hennes liv alldeles för kort. Hon avled bara 22 år gammal, svårt rökskadad efter en eldsvåda i sin egen lägenhet. Det hände bara några veckor efter hon fått sitt gesällbälte. Gesällbrevet fick hon postumt, två månader efter sin bortgång.
Nu vill familj, vänner och skorstensfejarkollegorna hedra hennes minne med en insamlingsstiftelse med syfte att uppmuntra unga kvinnor att söka sig till sotaryrket.
– Hon tyckte det var för lite kvinnor i branschen, så det känns självklart att arbeta för det, säger Mikael Sundberg.
Hans chef nappade på idén och nu är Insamlingsstiftelsen till Emelies minne bildad.
– Just då, för ett år fanns ingen kraft, men nu så tog vi tag i det och registrerade stiftelsen hos länsstyrelsen så allt ska gå rätt till.