När den kom väckte Skrapan debatt. Men nu har det gått 20 år och det är ganska tyst om Västerås största landmärke.

För 20 år sedan var kvarteret Lorens mitt i Västerås ett ställe dit inte många sökte sig. Besökaren mötte ruffiga hus och en gammal porrbiograf. Men här ville Västerås kommun skapa en värdig avslutning på galleriorna i centrum, en riktig skyskrapa som skulle sätta Västerås på kartan. Trodde man.

– Det där med skyskrapor är en ganska naiv idé som folk har, säger Boris Culjat. Det är klart att inga turister kommer till Västerås bara för att titta på det här huset, det gör man inte.

Det var en svår uppgift arkitekten Boris Culjat fick. Beställningen var alltså en skyskrapa på 25 våningar. Tomten där skrapan skulle resa sig var på den ena sidan omgiven av bostäder i en äldre låghusbebyggelse och på den andra sidan av Aseas jättelika verkstads- och kontorshus.

Lösningen blev att Culjat plockade ut element ur den gamla bebyggelsen och använde dem i den nya skrapan. Till exempel är fönstren indragna i tegelfasaden, högre upp är teglet ersatt av puts, precis som på den gamla verkstaden. Högst upp är skrapan täckt av samma sorts glas som på Aseas kontor, Melkerhuset.

När skrapan byggdes var det högkonjunktur och naturligt att skapa ett manifest. Men blev det lyckat? Och hur skulle bygget ha sett ut i dag, 20 år senare?

– Jag hade gjort det tio våningar längre, säger Boris Culjat. Det här landmärket som det är hade fungerat jättebra i femton våningar. Och jag är inte lika naiv som mina beställare, politikerna på den tiden, att det är antalet meter som gör att Västerås hamnar på kartan.

– Jag tycker det fungerar, men det hade blivit bättre med tio våningar mindre.