Anders Ahlqvist, it-brottsspecialist på Rikspolisstyrelsen Foto: SVT

Polisen: Svårt komma åt näthatet

Uppdaterad
Publicerad

Att komma åt hat, förtal, trakasserier och grova hot på internet är ofta svårt för polisen. – Den som vill vara anonym på internet kan vara det, säger Anders Ahlqvist, it–specialist på Rikspolisstyrelsen, till Agenda.

 – Ofta leder spåren till USA. Och där har vi problem att få ut uppgifterna vi behöver, konstaterar han.

Om jag säger att någon förtalat mig på internet och säger att jag är kriminell eller missbrukare eller något, vad kan polisen göra?

– Om brottsrubriceringen är förtal kommer vi att skriva en polisanmälan som vi skickar till åklagarmyndigheten som gör en bedömning. Förtal är ett speciellt brott eftersom det ska vara särskilt påkallat ur allmän synpunkt, som det heter i lagen, att det allmänna ska driva det här ärendet. Den bedömningen ska åklagaren göra. Det är första ribban man måste komma över.

Brukar de driva sådana mål?

– Väldigt många drivs inte, man bedömer inte dem som särskilt påkallade ut allmän synpunkt.

Är det någon skillnad om någon står framför mig på gatan och säger det här?

– Ja bland annat ur spridningssynpunkt. Om vi står på gatan och ingen annan hör vad jag säger är det per definition inte förtal eftersom det inte blir känt för en större krets. På en välbesökt sajt får det en stor spridning.

Om någon skriver på nätet att någon är en hora?

– Då handlar det om sexuella anspelningar och det är enligt de institutioner som finns oftare särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Men det är egentligen en sak för åklagare att svara på.

Brukar de gå vidare därifrån?

– De flesta gör det inte enligt min erfarenhet. Det är inte särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Till skillnad från till exempel misshandel, det är polisens sak att utreda.

Beror det på att det är en sådan mängd händelser att man inte klarar av att utreda?

– Det är inte frågan om att klara av utan lagstiftningens konstruktion ser ut så. Förtalsbrott ska man egentligen bara jobba med i undantagsfall. Det kan man se som en kvarleva från tiden före digitaliseringen.

Vilka möjligheter har man att identifiera en person som står bakom en kränkning på internet?

– Det beror på. Kan den som är förtalad leverera information om vem det kan vara då är man naturligtvis närmare. Är det skrivet på ett svenskt forum som finns i Sverige har vi mycket större möjligheter att få ut teknisk information som kan spåra avsändaren. Är avsändaren väldigt medveten om att han ska dölja sig så har han möjligheter att göra det. Så det finns inget rakt svar på frågan.

Hur vanligt är det att ni lyckas hitta personen om det är skrivet på ett svenskt forum?

– Jag har ingen statistik på det. När det rör sig om enskilda händelser där man varit angelägen om att dölja sig är inte möjligheterna så stora. Men är det en allvarlig fråga som man har anledning följa en längre tid, har man andra möjligheter att hitta den personen med vanligt polisarbete.

Brukar ni hitta dem?

– Både och. Vi har ett ganska stort antal fall där kvinnor förtalas av sina före detta partners där de här personerna har fått ganska kraftiga straff för att de har förtalat den här kvinnan på internet. Men då har kvinnan kunnat leverera bra information till oss.

Många aktiva i debatten kring främlingsfientlighet och sådana saker råkar ut för väldigt mycket angrepp på olika internetforum. Har ni kommit någon vart med att spåra upp de personerna?

– Återigen har jag ingen aktuell statistik. Men där kan man säga att om vi börjar närma oss det som är någotsånär organiserat, kampanjer som drivs, då är man väldigt duktig på det här, man känner till lagstiftningen, man känner till de problem som finns att få ut information från vissa håll i världen och så vidare. Och det utnyttjar man när man driver de här kampanjerna. Vi har sett att ytterlighetsgrupperna har gjort det här i många år, man är medveten om regler och begränsningar som vi har att förhålla oss till.

Om någon skriver på Flashback att ”den här debattören är ett svin, henne borde vi slå ihjäl”. Vad kan ni göra åt det?

– Jag vill inte diskutera särskilda sajter, men vi vet att de här sajterna finns i länder där vi inte får ut informationen. Det är inte så enkelt som att följa något slags rättsligt förfarande för att få ut det här. Det som ofta kallas förtal i Sverige kallas något helt annat i de här länderna. Till exempel ”freedom of speech” i USA.

Är det så att stora sajter där mycket sådant här skrivs inte finns i Sverige?

– Ja så är det. De stora resurserna på internet finns i ett enda land egentligen, nämligen USA.

Hur svårt är det att få ut något från USA om ni vill spåra upp en person som skrivit något obehagligt?

– Det är klart att vi kan fråga sajtinnehavarna, men trenden är att man lämnar ut allt mindre information frivilligt. Man kräver en amerikansk domstolsorder.

Hur ofta väljer ni att gå den vägen?

– När det gäller grova brott, kan man säga. Det är så systemet med internationell rättshjälp är konstruerat.. Det ska handla om grova brott, mord, grova rån, våldtäkter... Då lämnar vi en sådan begäran och då får vi också ut informationen.

Men inte om någon lite allmänt säger att ”henne borde vi slå ihjäl”?

– Det är ett grundläggande problem, eftersom det här systemet bygger vad som kallas dubbel straffbarhet – det ska vara ett brott både i Sverige och i det land som vi begär uppgifterna från. I många fall är det inte det.

Kan Sverige agera gentemot USA på något sätt i det här?

– Det är inte en svensk fråga, det är en EU–fråga. Det här är något som har diskuterats alla 15 år som jag har varit aktiv. Vi måste få till bättre avtal med amerikanerna när det gäller att dela på informationen. Men det är inte en polisiär fråga utan den ligger ovanför vår nivå.

För att sammanfatta: Det här vi brukar beskriva som näthat och som har accelererat och är vädligt grovt, det är i väldigt många fall inte möjligt att utreda för er?

– Det är rätt. Och det beror på regelverket.

Grovt näthat kommer till er kännedom – hur mycket makt har ni att göra något åt det?

– Vi inleder förundersökning på vanligt sätt, beroende på hur det här rubriceras. Men ofta leder spåret till USA. Och där har vi problem att få ut uppgifterna vi behöver för att fullfölja den tekniska spårningen.

Så den som vill skriva hatiska saker på nätet, som egentligen är åtalbara i Sverige, kan ganska lätt skriva dem på nätet om man vet var man ska skriva?

– Den som vill vara anonym på internet kan vara det. På gott och ont. Ur demokratisynpunkt kan det vara eftersträvansvärt att vi alla kan komma till tals, men det finns en baksida av myntet.

Hur känns det då?

– Jag är en enkel polisman och får rätta mig efter regelverket. Sedan kan jag förstå den frustration som alla drabbade känner och jag har pratat med åtskilliga. Jag framför i alla sammanhang nödvändigheten av att få bättre avtal främst med USA.

Politiker säger att det måste tillföras resurser, men det låter inte som att det skulle hjälpa?

– Det pågår arbete på EU–nivå. Både EU–kommissionären och justitieministern har förståelse för det här. Men det är ingen enkel sak att teckna ett sådant här avtal. Det har jag förståelse för.

Om ni fick anställa 30 utredare till, det skulle egentligen inte spela så stor roll?

– Jo det skulle det göra. Vi skulle kunna få ett bättre helhetsgrepp, en bättre bild av det här och inte bara vara beroende av den tekniska spårningen. Vi skulle kanske kunna bedriva ett underrättelsearbete i mer organiserad form.

Anders Ahlqvist vill också särskilt framhålla att det är viktigt att den som anser sig förtalad eller hotad på internet gör polisanmälan.

– Även det här kan låta väldigt pessimistiskt, det är svårt att utreda, få blir lagförda och så vidare, är det ändå av största vikt att man gör polisanmälningar.

Men är det lönt att polisanmäla?

– Kanske ditt enskilda fall inte leder fram till en fällande dom, men vi måste få upp det här i ljuset, det måste bli känt och diskuterat i samhället och det blir det inte om du struntar i att göra polisanmälan.

Hur vanligt är det att journalister och tv–kändisar anmäler det som skrivits om dem?

– Jag tror det är ett stort mörkertal.. Många anser det bättre att tiga än att försöka föra striden. Tyvärr. Personligen tycker jag det är olyckligt att vi inte får polisanmälningar på det som händer och som utgör brott.

Ska man själv avgöra om det är ett tillräckligt allvarligt brott?

– Det behöver du inte bekymra dig om som medborgare. Du kan gå till polisen och säga att du anser att det här är ett brott. Sedan är det polisens sak att göra bedömningarna. Och åklagarnas.

Agenda söndag 20 januari kl 21.15 i SVT2: Reportage om hot och trakasserier på nätet. Efteråt utfrågas justitieminister Beatrice Ask (M) i studion om vad politikerna bör göra. Se programmet här.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Agenda

Mer i ämnet