Det välbekanta mönstret av ett bälte pryder väggen i färger som går igen i en rana vävd med från mattrasor hennes mamma, kvinnokraft som går igen. Tekniken och vävkonsten fick hon till sig på den norska sidan av Sápmi. Här väver hon in tidigare generationers kvinnors kraft och skapande för att länka samman olika generationer.
Upplevelsen som ges är i flera dimensioner. Foto, textil, glas och även ljudinstallation av liv och död och sjukhusmiljö möter betraktaren.
– Jag förstod i ateljén att jag behövde bearbeta allt som hänt. Min dotter var med på att låta sig dokumenteras och alla bilder som delas här har fått ett okej från andra som också varit del under år av vård. Allt från sjukhusclowner till när dottern klippte av sig flätan, berättar Monica och visar mot en vägg som visar den cancerbehandlade tjejens vardag.
Flätan finns också i nån stående väv som i den sparsmakade utställningen ringlar ner på golvet. På väggen, ett foto på dottern när hon har peruk och bara ett par ögonfransar kvar.
– Den bilden är tagen av Carl-Johan Utsi, för vi befann oss i området nära Jokkmokk då, berättar Monica, som också beskriver att man tagit rätt på precis all plast som lämnats efter vid behandlingen. Inspirationen till väggar av regionens täcken som bildar mönster med pillerburkar och sprutor och skapar ett historisk bälte från förfäder. I varje detalj finns en tanke.
Ögonblick som Monica inte vet om det kom till henne som en dröm eller annan uppenbarelse var de rop på hjälp:
– Jag hörde hjälp, mamma! Men jag nådde inte att hjälpa för hon svävade ovanför, jag kunde inte nå och inte hjälpa.
Monica har av förnimmelsen skapat höga glaspelare som högt där uppe bär en kvinnokropp. Ljudet från medicinska maskiner i sjukhusmiljö ger en stark känsla av liv och död.
Den nu 22-åriga dottern som under mitten av 2010-talet gick igenom den tuffa behandlingen läser idag till sjuksköterska.
Utställningen vid Umeås konsthall i Väven visas from lördagen 18 februari till maj månad.