I en stor inhägnad utanför Soppero, norr om Kiruna, har renskötaren Simon Issát Marainen sina renar tillsammans med några andra från samebyn. Där låter han vajorna kalva.
– Här får det vara i fred och vi slipper oroa oss, säger han.
Renskötare i samebyn har sett att det är lönsamt att kalva i hägn. Från sommarens kalvmärkning fram till skiljningen på vintern återstår endast 20-25 procent av kalvarna om kalvningen sker i fjälls. På det här sättet håller man kalvantalet uppe menar Simon Issát Marainen.
– Här hinner de växa sig större och starkare innan vi släpper dem i början av juni, vilket gör att de klarar sig bättre, säger han.
”Borde inte behöva vara så här”
Det är björn och örn som är det största hotet mot kalvarna på våren. Håller man dem i hägn så skonas man från de problemen menar han, även om en och annan kalv tas av örn även där. Men det är inte bara positiva känslor han har.
– Jag känner mig tvingad till att jobba på det här sättet. Det tar emot. Det ligger inte i renens natur att vara inhägnad. Det borde inte behöva vara så här, säger han.
Att mata renar med foder är inte bara onaturligt utan också dyrt. Han känner sorg över att traditionell renskötsel inte kan utövas och att hans barn inte får uppleva den biten.
– Det här är den kortsiktiga lösningen och det bästa jag kan göra just nu, säger han.
”Ingen tilltro till renskötarna”
Örnpredation är återkommande varje vår och Sametinget är medveten om problemet men jobbar inte aktivt med frågan.
Landsbygdsminister Peter Kullgren skriver i ett mejl till SVT Sápmi att han har full förståelse för den frustration som många renskötare känner när deras renar blir skadade av rovdjur, såsom örnar.
Regeringen har i budgeten för 2024 ökat ersättningarna för rovdjursskador med tio miljoner kronor, men Simon Issát förväntar sig mer.
– De har ingen tilltro till renskötarna fast de påpekar år efter år. Det krävs forskning till allt för att det ska bli en sanning. Det är helt fel.