Vi är på väg till en by ett par timmars färd norrut från huvudstaden Chisinau. Där ska vi möta några offer för trafficking. Unga kvinnor som sökt en väg ut ur fattigdom och hopplöshet i Moldavien, men som fått sina drömmar krossade av människohandelns brutala verklighet i Israel, Turkiet, Ryssland eller EU.
Besök på ett barnhem
I går var vi på ett barnhem. Tatiana, 16 år gammal, berättade att hon och hennes lillasyster själva har valt att bo där eftersom de hade så eländigt hemma hos sin mamma, som bor ett par mil bort från hemmet. Det är många som har det eländigt i Moldavien. Personalen på barnhemmet jobbar tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan och tjänar mellan 150 och 400 svenska kronor i månaden. Även om det är billigt i Moldavien är sådana inkomster långt mindre än vad som krävs för att leva inte bara överleva. Inte underligt då att unga kvinnor hoppas på ett bättre liv någon annanstans.
Mina tankar går till andra kvinnor, 48 stycken, som just har deporterats från Finland tillbaka till Georgien, varifrån de reste med buss för ett par veckor sedan. Och en annan lika stor grupp kvinnor från Georgien som sitter på ett hotell i Moskva och undrar vad de ska ta sig till sedan Sverige helt plötsligt vägrat att utfärda visum. Misstänkt med busslaster med bara kvinnliga turister, säger finländska polisen. De måste vara offer för trafficking. Deras rutt genom Ryssland och Finland till Sverige och sedan ner till Grekland och Italien är dessutom mycket märklig, och grekerna säger att kvinnorna försvinner på vägen.
Men att resorna organiseras enligt regler som resebyrån och svenska myndigheter tillsammans kommit överens om, att det är Sverige som begärt att inga ensamma män, inga par, och inga kvinnor under 25 ska få vara med på resorna, och att den svenske konsuln i Georgien personligen har kontrollerat att alla kvinnor som rest med företaget i fråga har återvänt som planerat, det bortser finska myndigheter från.
Att kvinnor praktiskt taget överallt i gamla Sovjet av tradition försöker dryga ut familjens inkomster genom att resa utomlands, handla billigt och så sälja dyrare när de kommer hem, glöms också bort. Fast visst, det är klart att det kan handla om brottslig verksamhet, även om jag efter att ha mött resebyråns ägare och ett tjugotal av kvinnorna tvivlar på det.
Kvinnorna offer
Att kvinnorna är offer, det är det ingen tvekan om. Men offer för vad, det är frågan. Kanske de mest av allt är offer för EU:s svårforcerade gränser. Kanske det inte är svartmuskiga georgiska hallickar eller hänsynslösa moldaviska människohandlare som är de största skurkarna.
Medan vår chaufför gör så gott han kan för att undvika de största groparna i vägbanan tittar jag ut genom rutan. Ser hopfallna hus och skräp. Vi far förbi förfallna gamla kolchoser och små samhällen där folk gör vad de kan för att skaffa mat för dagen, med hjälp av en ko eller gris, några gäss och en trädgårdstäppa. Penninginkomsterna räcker i många fall inte till mycket mer än elräkningen och cigaretter.
Men det går åt rätt håll, sade Moldaviens president Voronin, när jag träffade honom i går. President Saakasjvili i Georgien sade samma sak till mig för ett par veckor sedan. Och det stämmer nog, på flera håll i gamla Sovjetunionen, att det går åt rätt håll. Men det går sakta. Och så länge det går alltför sakta kommer folk här främst kvinnorna, för det är kvinnorna som arbetar, sliter, offrar sig och ligger sömnlösa om nätterna i sin kamp för att ge sina barn ett anständigt liv – att se sig om efter alternativ.
Bert Sundström,
Chisinau, 23 mars 2005