Man tror knappt sina ögon när man kryper in i den lilla husvagnen, men inne i den bor hela familjen Nicolai, med fyra vuxna barn. Utanför är det flera minusgrader. Inne i husvagnen är det ganska varmt tack vare kaminen som pappan i familjen byggt av en gammal plåthink.

– Jag kom hit för att söka jobb, men hittade inget för att jag inte kan språket. Jag tiggde på gatorna och sparade ihop pengar och köpte ett tält för att sova i.

Sov i tält

Under sommaren bodde dottern Simona i tält i skogen tillsammans med sin pojkvän Dragosh. Nu bor på vintern bor de på härbärge, eller när det är fullt där, i husvagnen ihop med resten av Simonas familj. Paret träffades i soppköket vid Klara kyrka.

– Hon hade en stor plastkasse med tomburkar som hon samlat och skulle panta. Vi blev kära i varandra, det sade bara ”klick”, berättar Dragosh.

Kärleken är stark och äkta, men nu är Simona gravid. Och hon är rädd.

SVT: Vad ska du göra om Dragosh inte kan hitta ett arbete?

– Jag vet inte. Jag har varit gravid två gånger. Det första barnet förlorade jag eftersom jag bodde på gatan som tiggare, säger hon.

I lägret som ligger i stockholmsförorten Högdalen, träffar vi också Anna Öqvist. Hon försöker hjälpa Simona. Eftersom Simona är EU-migrant men inte har något jobb och ingen sjukförsäkring från Rumänien, så har hon ingen rätt till mödravård i Sverige.

– Jag ringde runt till flera olika mödravårdscentraler. Jag fick olika svar från alla, så det var inte helt lätt att boka den här tiden till henne, säger Anna Öqvist.

SVT: Det var ingen som direkt ville ta emot henne?

– Definitivt inte.

Klockan är åtta på kvällen och det är dags för Simona och Dragosh att ta sig till Värtahamnen och ställa sig i kö utanför ett av de två härbärgen som tar emot EU-migranter – en resa genom hela staden – på chans.

I kön får de först veta att det bara finns en sängplats kvar inne på härbärget. Beskedet är vardag för dem.

– Om bara en av oss får plats brukar vi gå härifrån tillsammans och sova i lägret. Jag vill inte lämna henne ensam därinne, säger Dragosh.

Sista platserna på härbärget lottas ut

Simona berättar att det känns jobbigt att som ensam kvinna klä av sig och sova i en sal full av okända, mestadels män.

– Vi har bara en plats kvar, blir beskedet från Isak, som arbetar i dörren på härbärget.

– Men klockan 21.30 vet vi om det finns en plats till. Tyvärr, sådant är livet, men det är åtminstone rättvist eftersom vi har lotteri, lägger han till.

Lotteri om de sista platserna inomhus

De sista platserna på härbärget lottas nämligen ut varje kväll. Det är det mest skonsamma sättet att avvisa människor på, berättar personalen för SVT.

Men den här kvällen är det mindre folk än vanligt. Dragosh och Simona erbjuds sängplats inomhus. När lotterna den här kvällen delas ut i kön utanför ingången finns det bara två nitlotter.

Och på grund av vinterkylan skickar Filadelfiakyrkan ut bilar som ska hämta upp åtminstone några av dem som inte får plats på härbärgena. Men en man som drar en nitlott vänder bara om.

”De har inget val”

Många av de fattiga EU-migranterna i Stockholm kommer från Rumänien. Carolina Nilsson arbetar på Frälsningsarmén som driver härbärge för EU-migranter som inte är välkomna någon annanstans. Hon menar att problemet med kåkstäder dit hemlösa romer tar sin tillflykt, är här för att stanna.

– Det finns ungefär en och en halv till två miljoner romer i Rumänien och om inte Rumänien börjar ändra sitt sätt att hantera de här människorna och lyckas med att ge dem jobb, så kommer situationen här att fortsätta, säger hon.

– I Göteborg har man haft många barnfamiljer. Från Malmö ringde mina kollegor och undrade lite desperat vad vi skulle göra, så där öppnade de också upp ett härbärge i kyrkornas regi, helt byggt på volontärarbete. Så det här växer.

Enligt Carolina Nilsson, som själv besökt romska byar i Rumänien kommer romerna hit för att de här åtminstone kan få pengar till mat, och klara sina familjers överlevnad.

– De har inget val. De kommer hit, stannar så länge de har möjlighet, samlar in så mycket pengar som möjligt, de skickar hem till sina barn. De vet att ju mer pengar de kan få ihop här, desto längre kan de stanna hemma hos sina familjer innan de är tvingade att åka hit igen. Så ser situationen ut för de romska tiggarna. Och den situationen kommer att växa, konstaterar hon.

Innan vi själva åker hem och lägger oss tittar vi förbi lägret i Högdalen igen, det som är byggt som en kåkstad. Det är tyst mellan husen. Skogen badar i månsken. Vi knackar på en koja och bjuds in i ett litet rum, isolerat med madrasser.

– Det här mitt hus. Vi eldar här, säger kvinnan som byggt huset tillsammans med sin man.

– I Rumänien finns ingen mat, det finns det här, säger han till oss.

Sedan får vi se hur man lagar maten, mitt ute i snön, över öppen eld. Simonas familj gör i ordning lite ägg. Av brodern David får vi veta att det värsta problemet i lägret är bristen på rent vatten.

SVT: Har ni toalett?

– Nej.

SVT: Skogen?

– Skogen, ja.

SVT: Borsta tänderna?

– Nej. Ingen dusch, ingen toalett. Inget vatten. Det är svårt att leva såhär.