Det börjar strax skymma och vi har precis checkat in på Hotel Echo i Berbera, den viktigaste hamnen i Somaliland, och – sägs det – världens varmaste stad. Svetten dryper inte bara på mej och Andreas, utan också på vår lokala tolk, som påstår att det nog är uppåt 50 grader trots att det är molnigt.

Hotel Echo är för övrigt också reservdelslager och lastbilsverkstad. Inget fel på hotellet. Rummen kan knappast sägas vara mysiga, men här finns faktiskt luftkonditionering.

Bokat av säkerhetsagenter

Att vi hamnade här i stället för på stadens enda hotell med något som påminner om västerländsk standard, beror på att det fina hotellet är fullt av säkerhetsagenter, terroristbekämpare och – påstår våra kontakter – specialister från amerikanska CIA. Ingen annan får komma i närheten.

Men om man får tro lokala rapporter kanske vi ska vara tacksamma över att Hotel Mansour Berbera är abonnerat av agenter. För i går greps tre beväpnade islamister i Hargeisa. Enligt uppgift hör de till det extremistiska al-Shabab, som just nu genomför en offensiv för att ta kontroll över Somalias huvudstad Mogadishu.

”De har torterats väl”

I dag greps ytterligare två extremister. Det påstås att de var färdigapterade som mänskliga bomber, redo att slå till.

-Men de har torterats väl, säger vår tolk glatt, och avslöjar att de är en del av en grupp på ett trettiotal terrorister som tränats och utrustats för att slå till mot olika mål i Somaliland, Somalia och Djibouti. Så alla här är väldigt uppmärksamma.

-Det känns ju tryggt, tänker jag.

Huruvida det ligger någon sanning i allt detta, är omöjligt att veta. Men trots oron för att extremister från södra Somalia (eller utlandet) har tagit sig hit försäkrar alla oss att det inte är någon fara att ge sig ut i ödemarken på tjugomilafärden från Hargeisa till Berbera. Fast, lägger de till, det går ju inte att resa utan beväpnad eskort. Vi hade redan ordnat det, trodde vi. Men bilen med polisvakter fanns plötsligt inte.

Polischefen själv, som vi hittar på hans lunchrestaurang, vill inte gärna hjälpa till. Han förhör sig noga om vilka vi är, vad vi vill, och vilka papper vi har. (Tur då att morgonens besök på justitiedepartementet, och fångvårdsmyndigheten – med tillhörande timslånga föreläsningar om Somalilands historia, plus ett lagom antal dollar som smörjmedel – hade gett utdelning i form av ett par brev med alldeles rätt namnteckningar och stämplar.)

Men att avbryta polischefen mitt i lunchen var ändå inte helt rätt uppenbarligen.

-Åk då! Men på egen risk, säger han. Några av mina vakter får ni inte!

Frilansande khattuggande livvakt

Så vi hittar en frilansande hotellvakt, med en kalasjnikov i ena handen, och en försvarlig knippa khat (man tuggar bladen, effekten påminner om amfetamin) i den andra. Och så bär det iväg.

Vägspärrarna är inte svårforcerade. Det är däremot väderleken. Under resan är det omväxlande skyfall, sandstorm, hagelskurar och till sist ökenhetta. Inget verkar bekomma de hundratals får och getter, kameler eller alla människor som vandrar längs vägen. Och när vi stannar för en kopp te verkar alla vi möter glada, trots misären, smutsen och de förfallna byggnader som omger dem.

Men livet går som en dans, bara man har en påse khat. Det verkar vara den allmänna meningen. Vår tolk, vår chaufför och vår livvakt tuggar alla, och humöret stiger. Också farten stiger. Att köra om en lastbil i högerkurva strax före ett backkrön i 120 knyck på en väg som skulle belagts med körförbud i Sverige, det går fint. Att vår bil är högerstyrd, så chauffören inte ser något över huvud taget framåt, det gör det bara mer livat.

-Inga problem, skrattar tolken, jag är ju med och kör jag också...

Men nu börjar det bli dags för dagens lilla äventyr. Vi ska strax gå ut och äta middag. Restaurangen ligger inte mer än 100 meter bort, men det har blivit mörkt, så vi måste invänta vår chaufför och livvakt innan vi kan ge oss av. Att två vita män skulle gå den tvåminuterspromenaden på egen hand efter mörkrets inbott är inte att tänka på, blir vi informerade.

Kanske landet är så stabilt och tryggt som alla säger, men man undrar ju lite. Kvällsbönen är i full gång. Folk här är fromma, vänliga och hjälpsamma. Och med Allahs hjälp får vi nog både mat och sömn i kväll också.

Bert Sundström

utrikesreporter Rapport