I stället har den fjärde november blivit helg – ”Den ryska enighetens dag”. Det bestämde Putin 2005. Dagen firas till minne av en händelse som mycket få ryssar känner till; att Moskvas invånare i november 1612 gjorde uppror mot polska inkräktare.
För Vladimir Putin är den ryska revolutionen svår att hantera. Han vill å ena sidan att Rysslands historia, och Rysslands betydelse i att forma världen ska lyftas fram, och han sa i ett uppmärksammat tal 2005 att Sovjets sammanbrott var den största ”geopolitiska katastrofen” under 1900-talet. Alltså en direkt hyllning av den totalitära stat som revolutionen skapade.
Putin ingen nutida tsar, men nästan
Å andra sidan är politiska omvälvningar något som Putin avskyr. Hans snart 18-åriga styre har till stor del ägnats åt att skapa politisk stabilitet och befästa hans egen roll som Rysslands obestridlige ledare. Inte riktigt som en nutida tsar, men nästan.
Revolutionerna i grannländerna Georgien och Ukraina och försöken att avsätta Syriens diktator tjänar också som avskräckande exempel.
Anhängare till det ryska kommunistpartiet, och en del andra vänstergrupperingar kommer däremot att högtidlighålla 100-årsdagen. Här i Sankt Petersburg kommer kanske några tusen människor att marschera till pansarkryssaren Aurora.
Från det fartyget avfyrades det som – enligt myten i alla fall – var signalen att Vinterpalatset skulle stormas.
Vill inte minnas hela revolutionen
Palatset var säte för den provisoriska regering som tagit makten efter den tidigare revolutionen, i mars samma år, som avsatte Rysslands siste tsar. I gryningen den sjunde november hade bolsjevikerna, under Vladimir Lenin, avsatt regeringen och tagit makten.
Att revolutionen – eller kanske snarare statskuppen – ledde till ett grymt inbördeskrig, svält, förtryck och miljoner ryssars död är inget som dagens kommunister gärna vill påminnas om.
Har förlorat sin laddning
En av dem, Sergej, som för mig stolt visar upp de platser i Sankt Petersburg som starkast förknippas med bolsjevikernas maktövertagande håller med om att priset för revolutionen var högt.
– Men, säger han, utan revolutionen hade det säkerligen dröjt mycket längre innan andra makthavare och kapitalister i Europa hade blivit villiga att dela med sig av sina rikedomar. Det var rädslan för fler revolutioner som ledde till demokrati och allmän välfärd i andra länder, hävdar han.
Fast för de allra flesta ryssar har revolutionen förlorat sin laddning. Lenin, Stalin och Sovjetunionen hör helt enkelt till det förflutna.