Onsdag den 16 februari kom och gick i Ukraina utan någon stor rysk militäroffensiv. En militäroffensiv som amerikansk underrättelsetjänst enligt luddiga medieuppgifter ska ha förutspått till just det datumet.
Reaktionerna från Moskva var förutsägbart hånfulla: utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova postade friskt i sociala medier om fånig oro för en offensiv som Ryssland officiellt avfärdar som strunt.
Samtidigt har oron knappast avtagit. Tvärtom utvecklas läget snabbt, och bilden av Rysslands primära diplomatiska strategi växer fram.
Avtalen lyfts fram som vägen mot fred
Plan A verkar vara att få västländer att pressa Ukraina till att genomföra de så kallade Minskavtalen. President Vladimir Putin själv hänvisade på nytt till de två avtalen när han träffade tyske förbundskanslern Olaf Scholz.
Avtalen undertecknades i Minsk 2014 och 2015 men har aldrig helt följts. Minsk 2-avtalet är en 13 punkter lång överenskommelse om bland annat vapenstillestånd och att Kiev ska återfå kontroll över gränsen mot Ryssland. Utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk ska få en speciell status med visst självbestämmande.
Vid första anblick kan detta förefalla vara även västländers plan. Sveriges utrikesminister Ann Linde och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har båda nyligen lyft fram avtalen som vägen mot fred. Ukraina har dessutom redan skrivit på.
Så vad är problemet?
Olika syn på Minskavtalet
Problemet är att Ukraina och Ryssland har olika uppfattningar om hur det ska tillämpas i praktiken. Den ena stötestenen är vad denna speciella autonoma status för Donetsk och Luhansk egentligen skulle betyda. Det andra är i vilken ordning det ska gå till.
Ukraina vill ha kontroll över sina gränser innan utbrytarregionerna får hålla val. Ryssland vill ha val först. Det skulle enligt många bedömare innebära att Ryssland i praktiken bestämmer utfallet, och kan tillsätta tillräckligt med proryska politiker för att stoppa politiska beslut i Ukraina som man inte gillar. Till exempel medlemskap i Nato eller EU.
Kiev anser å sin sida att man tvingades underteckna avtalet under hot och att acceptera ett genomförande av Minskavtalet utifrån rysk tolkning vore förmodligen politiskt självmord.
Putin säger varken ja eller nej
Plan B för Ryssland vore att erkänna Donetsk och Luhansk som självständiga stater, vilket inget land än så länge gjort. I tisdags röstade duman för att be Putin göra just det och enligt bedömare skulle ett erkännande förmodligen följas av att ryska styrkor bjuds in, som i ryskstödda utbrytarrepubliker i andra länder.
Putin har inte sagt ja men inte heller nej men en grund för att att erkänna har åtminstone lagts fram. Putin själv säger att det pågår ett ”folkmord” i Donbass och ryska medier slår samtidigt stort upp påstådda angrepp och hot mot regionerna, där de flesta invånare numera också är ryska medborgare.
Vill ses som handlingskraftiga
Det finns också flera saker som talar emot ett ryskt erkännande. Att erkänna Donetsk och Luhansk vore en dödsstöt mot Minskavtalen och Rysslands primära mål är inflytande över Ukrainas nationella politik – inte regioner man i praktiken redan styr.
Men kommer Kreml fram till att det är kört kan erkännande ha fördelar. Till exempel vore det något konkret som Ryssland kan framhålla som handlingskraftighet på hemmaplan, och en opinionsundersökning pekar på att en majoritet av ryssar stödjer självständighet för Donetsk och Luhansk alternativt rysk annektering rakt av.
Vad Ryssland faktiskt planerar är högst oklart men man försöker åtminstone ge intryck av att ett erkännande ligger nära till hands. Om inte annat är det en laddad pistol på bordet vid förhandlingarna med de västländer man vill ska pressa Kiev eller själva göra eftergifter gentemot Moskva.