Den franske presidenten François Mitterrand kom på det absolut sista statsbesöket i det sönderfallande landet i december 1989. Han varnade för ett enat Tyskland. Så tänkte även Storbritanniens Margaret Thatcher.
Man fruktade ”Det Fjärde Riket”. Det tredje riket var ju Hitlers.
Katastrofalt läge
DDR-regimen försökte samarbeta med oppositionsgrupperna i samtal vid ”runda bordet”.
Sent i november 1989 föreslog Västtysklands kristdemokratiske regeringschef Helmut Kohl ett löst förbund mellan de båda staterna. Men det fanns inte tid för det – DDR:s ekonomiska läge var katastrofalt och krävde snabb hjälp.
Västtyskland hade här ett egenintresse: En förvärrad kris i DDR skulle medföra att Västtyskland översvämmades av flyktingar.
Det gamla kommunistiska statspartiet intrigerade för att behålla sitt inflytande och det blev omöjligt att reformera landet med de gamla krafterna vid makten.
Kohl bestämde sig
I DDR fanns det en rad svansviftande stödpartier till det kommunistiska statspartiet SED. Ett var det ”kristdemokratiska” CDU. Kristdemokraterna i väst tog först avstånd från detta öst-CDU.
Men slutligen bestämde sig Kohl för att satsa på öst-CDU vid DDR:s första och sista fria val den 18 mars 1990.
För att förhindra en massflykt till väst föreslog Kohl också en valutaunion från den 1 juli 1990: Västtysklands valuta, den stabila D-marken, skulle införas i DDR.
Under våren togs kontakter om Tysklands snabba enande. Väst-CDU ansåg detta vara enda lösningen. Socialdemokraterna, SPD, ville däremot skynda långsammare.
D-marken lockade
De flesta trodde nog att det nygrundade öst-SPD skulle vinna det första fria parlamentsvalet. SPD ansågs stå mellan socialism och kapitalism. Många bedömare trodde det var vad östtyskarna ville ha.
Men det blev öst-CDU som vann. Eller rättare: Det var Helmut Kohl och löftet att införa D-marken i öst som tog hem segern. Alltså ett av de partier som en gång stött DDR-diktaturen.
Trots DDR:s relativa välstånd var det ändå ett kö- och bristsamhälle. Västs överflöd, som man såg på väst-tv, lockade.
Den som hade tillgång till västtyska D-mark i DDR – till exempel genom släktingar i väst – kunde köpa varor och tjänster som inte kunde köpas med östmark. Många såg D-marken som en garant för västligt välstånd.
”Helmut! Helmut!” ropade östtyskarna på hans valmöten som samlade hundratusentals deltagare.
En chock för många östtyskar
Det var Frankrike, Sovjet, Storbritannien och USA – andra världskrigets segrarmakter – som gemensamt kunde ge klartecken för ett enande.
Redan i februari hade de godkänt själva principen. Vid ett möte i Kaukasus mellan Kohl och Sovjetledaren Michail Gorbatjov i juli 1990 anses Sovjet ha gett det slutgiltiga klartecknet till Tysklands enande.
D-markens införande den 1 juli 1990 blev dock snart en chock för många. Plötsligt brakade DDR:s näringsliv samman. Tidigare hade man kunnat exportera till gynnsam östmark-kurs.
Nu blev DDR:s varor mångdubbelt dyrare, även om östtyskarnas bankkonton fylldes med inväxlade D-mark.
Det ledde på våren 1991 till att uppretade östtyskar kastade ägg på den tidigare hjälten Helmut Kohl.
Topp-politiker var Stasi-agenter
Förvirringen och upplösningen fortsatte. Till sist beslöt man att enandet skulle ske den 3 oktober 1990. Men det var med nöd och näppe DDR klarade sig de sista månaderna.
Avslöjanden om säkerhetspolisen Stasis enorma övervakningsapparat skakade landet – och världen.
En rad politiker från olika partier visade sig ha varit Stasi-agenter. DDR:s förste demokratiskt valde premiärminister Lothar de Mazière, CDU, blev sedan minister i den alltyska regeringen men tvingades till sist avgå på grund av anklagelser om Stasi-samarbete.
Även den socialdemokratiske ledaren Ibrahim Böhme avgick efter sådana anklagelser. Båda ansåg sig oskyldiga. Ännu en DDR-partiledare i ett mindre ,CDU-allierat parti avgick efter liknande anklagelser.
Avstod från östdelar
Villkoren för enandet förhandlades fram. Sovjets trupper skulle lämna DDR. Tyskland godkände Polens västgräns. Man lovade alltså att inte längre ställa krav på gamla tyska områden i öst. Europas karta ritades om.
Ett tydligt exempel på hur snabbt Tyskland har ändrats sedan dess är att dess president Joachim Gauck är en kyrkoherde från Rostock, DDR, och dess regeringschef Angela Merkel är en prästdotter uppvuxen i Templin, DDR.