En brasa i ett avsågat oljefat lyser upp gatstumpen där ett 30-tal bybor samlats. De skrattar och har trevligt. Om det serverats mat kunde det ha varit en liten byfest. En buss bromsar in. En äldre man kliver ombord och kollar vilka som åker med. Sen får chauffören klartecken att köra vidare. Vi har alltså kommit till en vägspärr. Här låter man bara bekanta ansikten köra in i byn.
Detta är inga våldsamma personer. Det är mest äldre män och kvinnor som bott här hela sina liv. I byn Moria. Det finns tyvärr våldsbenägna extremister som sprider skräck på ön genom att ge sig på hjälparbetare och journalister. Men den här texten handlar inte om dem. Vid vägspärren välkomnas vi hjärtligt så länge vi inte filmar. Människorna är rädda att framställas som fascister.
Några migranter som vill passera stoppas. De schasas iväg och får ta vägen runt byn för att komma hem till sitt läger – som också heter Moria. Lägret byggdes för några få tusen. Tanken var att människor snabbt skulle registreras och sedan föras vidare in i EU för asylprövning. Men fler och fler har blivit kvar allt längre. I lägret Moria lever nu 20.000 människor. Det börjar närma sig öns huvudstad Mytilini som har 30.000 invånare.
För några år sedan gjorde sig öborna kända för sin solidaritet, genom att tvätta flyktingarnas kläder, laga mat åt dem och öppna sina hem hösten då Europa tog emot en miljon. Runt brasan vid vägspärren kommer flera fram till mig och berättar var skon klämmer. Folk från lägret stjäl deras hönor, getter. De hugger ner olivträd med för att elda med. Dessutom har ett kapell utanför byn vandaliserats i veckan, och byborna säger att det är migranterna.
Även en äldre kvinna som tidigare hjälpt migranter och flyktingar vittnar om en trötthet, kanske rentav en utmattning, att det som skulle vara tillfälligt har blivit vardag. En vardag som man inte trivs med och inte kan påverka. Makten att förändra ligger utanför ön. I Aten, i Bryssel och i de andra huvudstäderna. Många på ön vill helt enkelt bara få tillbaka sina vanliga, lugna liv.