Boris Johnson hävdade en gång i tiden bestämt att deadline var 15 oktober. Då, i samband med ett EU-toppmöte, var tongångarna hetsiga och det var ”ödesdagar”. Den 15 oktober gick och inget särskilt hände. Sedan dess har förhandlingarna gnetat på i det tysta. Då och då kommer något uttalande om att ”nu gäller det”, men tiden går och förhandlingarna fortsätter. Ganska länge nu har det mesta varit löst, men på två punkter stampar man på ungefär samma plats: Fisket och konkurrens på rättvisa villkor.
”Jag ger upp!”
Den kommande veckans förhandlingar kan sluta på tre sätt:
– Förhandlarna Barnier och Frost säger unisont: ”Vi har en deal!”
– Någon av dem reser sig från förhandlingsbordet och säger ”Jag ger upp! Det blir inget!”
Eller, det alternativ som verkar alltmer troligt:
– Inget händer. Förhandlingarna fortsätter att puttra på, utan entusiasm och utan något egentligt hopp om att komma i mål.
En pyspunka utan tydlig final, där de inblandade till slut tvingas konstatera att nyårsafton är här utan avtal. Efter åratal av utdragen brexit så vore det ju tillfredställande med något slags slutpunkt. Inte minst för att EU och Storbritannien har massor att förbereda om det blir ett avtalslöst brexit.
Översättas till alla EU-språk
Varför är det då så bråttom, avtalet måste ju inte vara på plats förrän den första januari?
Om förhandlarna väl kommer överens så måste EU-parlamentet, Storbritannien och alla 27 EU-länder godkänna avtalet. Och det är en process som kräver tid. Till exempel så måste avtalet översättas till alla EU-språk. Ett långt och krångligt avtal som måste bli helt rätt på alla språk – det får inte bli några juridiska missförstånd i översättningen. Bara det tar normalt två-tre månader, och ska nu hinnas med på någon vecka. Sen vill ju både EU-parlamentarikerna och alla berörda länders experter hinna lusläsa och analysera innan de accepterar ett så viktigt och omfattande handelsavtal.
Ska ägna jullovet åt avtalet
Fortfarande lever hoppet om att Barnier och Frost ska komma ut från förhandlingsrummet i triumf med ett leende på läpparna, allt ska rulla på i rekordfart och politikerna ska ägna delar av jullovet åt att få avtalet på plats. Men lika sannolikt är att det egentligen redan är försent och positionerna för låsta. Det sista som dör är hoppet, sägs det. Men kanske har själva avtalet redan dött – det är bara ingen som vill vara den som först ger upp och säger det rätt ut.