Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Se bilderna från Beiruts hamnområde när jätteexplosionen inträffar. Foto: Bilder från Twitter

Analys: ”Det vi såg liknar ingenting jag tidigare sett”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Libanon har gått igenom 15 år av krig, men ingen av landets invånare hade upplevt något liknande. Explosionen i Beirut dödade hundratals. I dag, ett år senare, väntar folket fortfarande på rättvisa.

Stina Blomgren

Utrikesreporter

Klockan 18.00 på kvällen den 4 augusti 2020 var jag tillsammans med min familj hemma i vår lägenhet i Beirut. Vi hade just vinkat hejdå till några vänner när den första smällen ljöd som en dov skakning genom staden. 

”Det där lät som en bomb”, sa min man och nickade mot ett grått rökmoln som lagt sig över hamnen.

Det vi såg sedan liknar ingenting jag tidigare sett.  

Bilar kastades som leksaker genom luften

Plötsligt reser sig ett rött plymliknande moln mer än tusen meter upp mot himlen. Det går så fort. Ändå står tiden nästan stilla när jag ropar åt barnen att vi måste springa bort från fönstren, bort från tryckvågen som kommer att komma. En tanke om att hallen är den säkraste platsen hinner flyga genom huvudet, men så långt kommer vi inte. Vi är i köket när tryckvågen kastar oss mot golvet. 

Ett år har gått och stora delar av Beiruts hjärta ligger fortfarande i ruiner.  

Detonationen som hördes ända till Cypern var en av världshistoriens kraftigaste icke-nukleära explosioner.

Människor och bilar kastades som leksaker genom luften, och på ett ögonblick var det som att allt glas i staden hade splittrats. 

Snabbt förstod jag att min familj hörde till de lyckligt lottade. Minst 214 personer dödades och 300 000 blev hemlösa. Våra fönsterrutor hade tryckts in och krossats, men själva vi hade inte en skråma. Smärtan fanns ändå nära. Två föräldrar i barnens skola dödades i katastrofen. 

Regeringen tvingades avgå

Idag ett år senare är frustrationen stor – både över att explosionen kunde inträffa och över vad som inte hänt sedan dess.

Redan tidigt stod det klart att regeringen och flera höga makthavare känt till att tusentals ton högexplosivt ammoniumnitrat under lång tid förvarats i hamnen – som ligger omringad av tätbebyggda kvarter i centrala Beirut.

Presidenten och premiärministern hade varnats av säkerhetstjänsten för att staden kunde sprängas i bitar – men ingen agerade. 

Idag ett år senare har ingen ansvarig ställts inför rätta, eller ens identifierats. 

Då, omedelbart efter katastrofen svämmade ilskan över i protester på Beiruts gator. Flera av de demonstranter jag intervjuade talade om ett momentum, ett hopp om att en förändring skulle ske. Protesterna fyllde staden och tvingade regeringen att avgå.

I kaoset efter explosionen fick de dödades familjer varken någon ursäkt eller någon förklaring från den libanesiska staten. 

Ingen ansvarig myndighet tog kontroll över brottsplatsen eller räddningsarbetet. Ingen statlig organisation erbjöd hjälp eller bostad till de 300 000 som blivit hemlösa. Det var volontärer och hjälporganisationer som röjde upp i rasmassorna. 

Fortfarande idag ett år senare har ingen ny regering bildats.

Ilska över att ansvariga inte ställts inför rätta

Samma grupp av politiker – flera är tidigare krigsherrar – har styrt Libanon sedan landets inbördeskrig tog slut 1990. De har delat makten mellan sig i ett system präglat av sekterism och förödande korruption. Bristen på ansvarsutkrävande lamslår landet och många tvivlar på att rättvisan kommer att ha sin gång när det gäller explosionen som ödelade hjärtat av landets huvudstad. 

Libanons president sade tidigt nej till en oberoende internationell utredning, och den nationella utredningen har präglats av tystnad och politisk påverkan. 

När den förste utredningsdomaren Fadi Sawwan pekade ut tre tidigare ministrar och en premiärminister som ansvariga tvingades han lämna sin post. 

Nästa domare att leda utredningen, Tarek Bitar, bad politikerna att själva lyfta sin immunitet så att han skulle kunna förhöra flera parlamentariker och chefer inom säkerhetstjänsten. 

Det var i februari.

Beslutsfattarna har hittills vägrat. Människorättsorganisationer anklagar dem för att lägga hinder i vägen.

Ekonomi i fritt fall

Libanons ekonomi befann sig redan i fritt fall före explosionen – och under året som gått har jag sett hur grannars och vänners inledande hopp och ilska gradvis bytts ut till ett fokus på att klara av vardagen i ett land där strömavbrotten blivit längre, där det blivit ont om bensin och mediciner – och där matpriserna ökat med 400 procent.

Ett år har gått sedan den 4 augusti och familjerna till dem som dödades i explosionen väntar fortfarande på rättvisa. Idag på årsdagen av explosionen studsar deras ilska som en tryckvåg mellan husfasaderna.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.