Det är ingen tacksam uppgift hon har, Ylva Johansson. Att försöka sy ihop en migrationspolitik som alla medlemsländerna kan acceptera. Här finns så skilda åsikter, ingångsvärden och intressen att det är omöjligt att tillfredsställa alla.

Hittills har EU misslyckats med att enas kring migrationen. Och misslyckandet har ett högt pris. Förstås för människorna som riskerar livet i rangliga båtar eller ser sina livsår rinna iväg i ett smutsigt tältläger – men också för EU som politiskt projekt.

Stark EU-kritisk opinion

I många medlemsländer finns en stark EU-kritisk opinion, inte sällan är ett missnöje med den förda migrationspolitiken en bidragande del.

Så pressen att få igenom något slags kompromiss är stor. De flesta medlemsländerna har rört sig i mer restriktiv riktning sedan flyktingkrisen 2015 och den kanske svåraste nöten är att få med sig länder som Ungern och Polen, som helst knappt vill ha någon migration alls och som reser ragg vid minsta antydan till att Bryssel försöker trumfa den nationella suveräniteten.

Att ge medlemsländerna möjligheten att hjälpa till med återvändandeprocessen, istället för att ta emot människor som fått asyl, kan ses som en eftergift till dessa länder.

Finns något litet för de flesta

Ylva Johansson säger själv att hon inte tror att något medlemsland kommer bli helt nöjt, men här finns något litet för de flesta:

Grekland och Italien slipper Dublinförordningen, som dikterar att de som första land har ansvar för asylprocessen. Länder som Sverige och Tyskland får en solidaritetsmekanism, även om den är urvattnad.

Och ambitionen är att de som söker asyl ska få en snabbare och mer förutsägbar process.

Kanske är det tillräckligt mycket av en kompromiss för att, efter ytterligare en hel del förhandlande, faktiskt gå igenom.

Men så länge betydligt fler människor vill söka sig till Europa än vad Europas länder vill ta emot så kommer spänningarna bestå.