Han har tagit sig igenom kärnvapensprängningar, finansiella skandaler och konflikter med USA. Chirac har till och med lyckats bli vald av sina egna motståndare – 2002 blev han omvald med hjälp av vänsterns väljare när alternativet var högerextremisten Jean-Marie le Pen.

Chiracs motgångar har alltid vägts upp av framgångar och de som räknat honom som uträknad har oftast själva åkt ur leken. Men efter 40 års politiskt liv ser det ut som om kapitlet Chirac till sist är på gång att avslutas.

Chiracs andra presidentmandat går mot sitt slut – 2007 är det val på nytt. Och ingen tycks längre tro att presidenten tänker ställa upp till omval.

EU-förlust

Ett första tecken på Chiracs försvagade ställning kom redan under kampanjen inför folkomröstningen om EU-konstitutionen, när Chirac i mitten av april debatterade i direktsändning med 80 unga fransmän. Chirac, som är känd för sin politiska fingertoppskänsla, gav i tv-programmet i stället intryck av att ha tappat kontakten med de unga väljarnas verklighet.

Den riktigt hårda stöten kom med fransmännens nej till EU-konstitutionen. Inte blev det bättre när Paris en månad senare förlorade mot London i kampen om de olympiska spelen 2012, en kampanj som presidenten engagerat sig i personligen.

Sjukperiod

Nästa slag kom när Chirac i september hastigt insjuknade. Presidentens hälsa har alltid betraktats som näst intill en statshemlighet. Chirac har alltid bemödat sig med att framstå som oövervinnerligt kärnfrisk. Sjukhusvistelsen för en ”liten blodkärlsolycka” gick dock inte att dölja. Under Chiracs vecka i sjuksängen gick rykten om att presidenten fått grava talproblem och att han till och med var i det närmaste döende.

Även om Chirac under hösten gjort vad han kunnat för att framstå som fullt återhämtad har han fått allt svårare att fylla ut kostymen. Han har inte bara gått ner i vikt efter sin sjukhusvistelse, hans politiska tyngd har också lättat avsevärt.

Talande tystnad

Presidentens agerande, eller snarare brist på agerande, i samband med upploppen i de franska förorterna framstår för många som det definitiva tecknet på att Chirac inte längre dominerar situationen. I takt med att antalet brända bilar ökade, växte också kraven på att Chirac skulle framträda. Förutom ett par korta uttalanden dröjde det dock två och en halv vecka innan han höll tal till nationen. En alltför lång och talande tystnad, tyckte många, även inom Chiracs egna led.

Källa: TT