-Den amerikanska militärapparaten är gigantisk och lever sitt eget liv. Oavsett vem man är måste man anpassa sig och underordna sig maskineriet. Bara logistiken av all utrustning och personal är en enorm apparat, och drabbas ofta av problem och förseningar, säger Claes JB Löfgren.

Det innebär ofta långa väntetider för att transporteras mellan olika ställen, vilket han själv upplevde som väldigt frustrerande.

Claes JB Löfgren säger att det kändes märkligt när han och Casimir Reuterskiöld kom till Irak och möttes av ett utlokaliserat miniatyr-USA. Den amerikanska militären har gett vissa gator amerikanska namn, tält och byggnader på baserna heter saker som ”Freedom Hall” och det finns till och med amerikanska snabbmatsrestauranger.

Särskilt rädd var Claes JB Löfgren aldrig, men ibland kändes det ”kymigt”.

-Vid ett tillfälle när vi satt på basen skakade marken. Senare fick vi veta att det var utgående artillerield. Milismän kör ofta ut med ett fordon i närheten av basen och avlossar några skott med 60 mm granatkastare. Sedan har de ungefär 30-40 sekunder på sig att sticka därifrån innan amerikanarna har lokaliserat dem med sitt tunga artilleri. En överste sade till oss att ”when the ground shakes, it's outgoing.”

Hålla sig till gruppen

Att vara inbäddad journalist innebär förstås en hel del begränsningar, men inte lika mycket som man kan tro, enligt Claes JB Löfgren.

-Ingen lade sig i själva rapporteringen, vad vi gjorde för jobb var helt upp till oss. Däremot lät militären oss använda videolänkar och annat för att kunna rapportera hem. Vi fick förstås inte vara med på alla möten, men jag tror inte att så många av dem hade varit intressanta heller.

Den största begränsningen är att man som inbäddad journalist inte får gå iväg på egen hand. Man får följa med soldater ut på uppdrag, men måste hålla sig till gruppen. Men Claes JB Löfgren säger att de alltid blev väl bemötta och fick använda militärens tolkar när de behövde.

-Det var också det mest spännande, att följa med ut på uppdrag och se hur irakierna reagerar på de amerikanska soldaterna. Ofta är de skeptiska, men uppriktiga. När vi talade med irakier avstod de inte från att kritisera amerikanerna, även när vi var omgivna av soldater.

Många problem för befolkningen

Mycket av irakiernas skeptiska och negativa inställning till amerikanarna beror på att de inte ser konkreta förbättringar, förklarar Claes JB Löfgren. Den irakiska befolkningen och de amerikanska styrkorna har inte samma syn på vad soldaterna borde ägna sig åt.

-Folk är glada över att säkerheten har förbättrats och att våldsnivån, i alla fall lokalt, har sjunkit. Men infrastrukturen fungerar inte, det är ont om mat och arbetslösheten är enorm.

USA har inte längre något formellt ansvar för det irakiska samhället, de amerikanska styrkorna fokuserar endast på säkerhet och bekämpande av de olika milisgrupperna. Men för irakierna är USA fortfarande ockupationsmakten, och ses som ansvariga för situationen i det irakiska samhället.

Tips ovärderliga

Amerikanarna får därför ofta skulden för att det inte finns några jobb, för att det inte finns någon sophämtning, för att det är svårt att få tag på mat och för att elektricitet och avlopp inte fungerar.

Men trots det är irakierna överlag ganska villiga att hjälpa de amerikanska soldaterna i sitt säkerhetsarbete. Och det behövs. Det på går en slags etnisk rensning i Irak, där stora grupper av människor tvingas flytta från områden eller dödas. De amerikanska soldaterna har svårt att ingripa direkt, berättar Claes JB Löfgren.

-Ofta är det shiitisk milis som tvingar sunniter att flytta från ett visst område, eller bara dödar dem. Amerikanarna kan bara agera i efterhand och försöka förebygga och stävja våldet genom att spåra upp och gripa de som ligger bakom. Och då är tips från lokalbefolkningen ovärderligt.

Viktigt vara på plats

Trots att det innebär vissa begränsningar att vara inbäddad journalist försvarar Claes JB Löfgren ändå fenomenet som sådant.

-Det viktigaste är att man kan vara på plats, och ibland finns det inget annat alternativ än att vara inbäddad. Har man inte någon på plats blir det lätt slentrianbevakning i nyhetssändningarna och inget sammanhang.

Gustav Dahlin