Frankrikes president Mitterrand kom på det sista statsbesöket i det sönderfallande landet i december 1989. Han varnade för ett enat Tyskland. Likaså gjorde Storbritanniens Margret Thatcher.
DDR-regimen försökte i samtal vid ”runda bordet” samarbeta med oppositionsgrupperna. Avslöjanden om säkerhetstjänsten Stasis enorma övervakningsapparat skakade landet.
Katastrofalt läge
I december hade Västtysklands Helmut Kohl föreslagit ett löst förbund mellan de båda staterna. Det visade sig att det inte fanns tid för det. DDR:s ekonomiska läge var katastrofalt och behövde snabb hjälp.
Här hade Västtyskland ett egenintresse: En förvärrad kris i DDR skulle leda till att väst översvämmades av flyktingar.
Det gamla statspartiet intrigerade för att behålla makten. Men det skulle vara omöjligt att reformera landet med det gamla gardet vid makten.
I DDR fanns ett antal svansviftande stödpartier till statspartiet SED. Ett var det ”kristdemokratiska” CDU. Kristdemokraterna i väst tog först avstånd från detta öst-CDU. Men till sist bestämde sig Kohl för att satsa på öst-CDU inför DDR:s första (och sista) fria val den 18 mars 1990.
Valutaunion skulle hindra flykt
Kohl föreslog en valutaunion mellan de båda staterna. D-marken skulle införas i öst den 1 juli. Så kunde man hindra en massflykt till väst.
Under tiden togs kontakter om Tysklands snabba enande. Inom väst-CDU ansåg man detta vara enda lösningen, medan socialdemokraterna, SPD, ville skynda långsamt.
Redan i slutet av november 1989 hade paroller om ett enat Tyskland synts i demonstrationer i öst. Men det tog ett par månader innan dessa tankar slog igenom.
Det var andra världskrigets segrarmakter – USA, Sovjet, Storbritannien och Frankrike – som gemensamt hade makten att ge klartecken för ett enande. De gjorde det i februari. Förhandlingar mellan dem och de båda tyska staterna inleddes, samtidigt som tyskarna förhandlade om de praktiska reglerna för enandet.
Alla hade trott att öst-SPD skulle vinna DDR-valet, alltså som ett parti mellan socialism och kapitalism. Men det blev öst-CDU som vann. Det var Helmut Kohl och löftet om D-mark som tog hem segern. ”Helmut, Helmut!”, ropade östtyskarna. Ett av de partier som alltså en gång stött DDR-diktaturen vann valet. Men den som vann DDR-valet var egentligen ”Helmut”.
D-marken en chock
D-markens införande blev nog en chock för många. Plötsligt brakade DDR:s industri samman. Tidigare hade den kunnat sälja till en gynnsam östmark-kurs. Nu blev alla DDR-varor mångdubbelt dyrare, även om östtyskarnas bankkonton fylldes med D-mark till gynnsam kurs.
Förvirringen och upplösningen i DDR fortsatte. Så småningom enades man om att enandet skulle ske den 3 oktober 1990, men kaoset gjorde att det ibland såg ut som om det måste bli en ”nödförening”, dvs att DDR inte ens orkade hålla ut de sista månaderna.
En rad politiker avslöjades som Stasi-agenter. Det gällde t ex öst-SPD:s förste ordförande samt fyra ministrar. Efter enandet tvingades också DDR:s förste demokratiskt valde premiärminister (Lothar de Mazière) avgå ur den alltyska regeringen pga Stasi-anklagelser.
Villkoren för enandet förhandlades fram. Sovjets trupper skulle lämna DDR. Tyskland garanterade gränsen mot Polen; man lovade alltså att inte ställa krav på gamla tyska områden i öst.
För många östtyskar blev detta år en tid av oro. Hela den ekonomiska, sociala och politiska systemet gjordes om. Förhoppningarna var stora. Baksmällan kom under de närmaste åren.
Missnöje i väst
Det kanske största misstaget med enandet var att Helmut Kohls regering trodde att det tidigare så rika Västtyskland skulle kunna klara enandet utan extra skatter och utan problem. Östtyskarna kände sig lurade och västtyskarna tyckte att östtyskarna gnällde och levde på bidrag från väst.
Enandets kostnad är en anledning till att 38 procent att Tysklands ekonomiska och politiska elit anser att väst skulle haft en betydligt bättre ekonomisk utveckling utan enandet. Under flera år har ju det enade Tyskland kallats för ”Europas sjuke man”, där bl. a. reallönerna i praktiken stått stilla sen 1990.
Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, SVT