Varje minut trängs tusentals londonbor och turister i de trånga tågen som är hjärtat i mångmiljonstadens infrastruktur. För den som i dag besöker London kan staden lätt uppfattas som ett välordnat kaos där människor från världens alla hörn samlats på ett ställe. Men värre var det nog under den viktorianska eran under andra hälften av 1800-talet.

Med omkring tre miljoner invånare var London vid tidpunkten världens största stad. Industrialismen hade fått människorna att lämna landsbygden för en ny framtid i staden. 

Trafiksituationen i det som var hjärtat i det väldiga brittiska imperiet var allt annat än välfungerande. Gatorna var överfulla av hästdroskor och människor och situationen var extra kaotisk under rusningstimmarna när pendlarna skulle till och från sina jobb i stadens centrum. Något måste göras för att lösa problemen.

Spaden i jorden

Under ledning av ingenjören Isambard Kingdom Brunel hade järnvägssystemet under det tidiga 1800-talet expanderat enormt. Trots det ville de styrande i staden inte se någon räls i stadskärnan. Järnvägsstationerna var belägna i det som då var stadens utkanter.

Idén att gräva ner rälsen föddes redan på 1830-talet, men det skulle dröja till 1855 innan parlamentet klubbade igenom den lag som skulle bli fröet till världens första tunnelbana. Uppdraget gick till Great Western Railway, där den geniförklarade Brunel arbetade som chefsingenjör.

I mars 1860 sattes spadarna i marken och tillfälligt blev situationen än mer kaotisk, eftersom man helt enkelt var tvungen att stänga av de hårt trafikerade gatorna och gräva upp dem. Tunnlarna murades i tegel och när arbetet var färdigt fylldes hålen igen.

Detta skedde under en tid då teknik var dyrt men arbetskraft billigt. Grävandet sysselsatte 2.000 personer och värt att notera är att det tog tunnelgrävarna ett år att gräva samma sträcka som en modern tunnelborrningsmaskin gör på en vecka.

Tågen rullade

Den 9 januari 1863 kunde så världens första tunnelbanelinje öppna. Succén var ett faktum och det dröjde inte länge innan passagerarna kunde räknas i tiotusental. Jämfört med det omfattande system med tunnlar och stationer som i dag kännetecknar tunnelbanan var 1860-talets version en tämligen blygsam motsvarighet. 

Linjen som döptes till Metropolitian line gick mellan stationerna Farringdon i öster och Paddington i väster, via Kings Cross. Den var sex kilometer lång och band samman de viktiga järnvägsstationerna. Resterna finns kvar än i våra dagar och numera trafikeras sträckan av linjerna Hammersmith & City, Metropolitan och Circle line.

Den som rest med Londons tunnelbana har nog noterat de trånga, ofta överfulla tågen och perrongerna. Det kan lätt kännas instängt men hur det var på 1800-talet vågar man knappt tänka på. Eldrivna lok var en uppfinning som låg långt fram i tiden och ånglok var tidens melodi.

Flera företag

Storbritannien har en lång tradition av privatfinansierade infrastrukturprojekt och snart fick Great Western Railway konkurrens. 1868 öppnade företaget Metropolitan District Railway nästa tunnelbanelinje. Den hette då som nu District line och gick mellan stationerna South Kensington och Westminster.

Det rådde konkurrens mellan företagen och att bygga samman systemen var det ingen som tänkte på där och då. Istället satsade företagen på att bygga ut de egna linjerna.

Ett problem var att resenärerna inte kunde byta linje utan att köpa ny biljett och det skulle dröja till 1884 innan Metropolitan line och District line länkades samman i ringlinjen Circle line. Som mest drevs Londons tunnelbana av sex olika företag. 1948 förstatligade den dåvarande Labourregeringen tunnelbanan.

Amerikanska pengar

Runt 1900 kom en välbehövlig penninginjektion från den amerikanske entreprenören Charles Tyson Yerkes, som trots det ekonomiska vågspelet plöjde ner stora summor i något som dittills inte hade varit lönsamt. Under Yerkes ledning påbörjades under en femårsperiod bygget av tre nya linjer.

Yerkes var också drivande i elektrifieringen och i ett nafs blev luften bättre. Trots att det fanns ventilation klagade många resenärer på illamående efter att ha rest genom tunnlarna. 

Det dröjde ända till 1961 innan det sista ångloket i passagerartrafik slutligen rangerades ut. Lyckligtvis hade man slutat med ånglok i tunnlarna och det var bara på sträckor ovan jord som ångloken rullade.

Sakta men säkert formas det som vi idag känner som Londons tunnelbana, ett sammanhängande system där resenärerna enkelt kan byta mellan olika linjer. Under 1890-talet blev ”The tube” ett begrepp, när övergav det gamla systemet med murade tunnlar till förmån för tunnlar som borrades genom leran under staden.

Tidlös designikon

Säger man London och tunnelbana är det många som tänker på den klassiska logotypen – en blå balk med texten ”Underground” omgiven av en röd ring. Den såg dagens ljus redan 1908 och tanken var att skapa en tydlig markering vid nedgångarna till stationerna. Logotypen känns också igen från perrongerna men då med stationens namn i mitten. 1916 modifierades logotypen till det utseende vi känner igen idag.

Detta skedde under ett brinnande första världskrig som tvingade en generation av unga män att lämna staden för skyttegravarna på kontinenten. Kriget innebar att man för första gången anställde kvinnor i kollektivtrafiken. När freden var ett faktum var återigen tunnelbanan ett manligt territorium och det skulle dröja till 1978 innan den första kvinnan anställdes som förare.

Trånga skyddsrum

De trånga gångarna har inte bara fungerat som en pulserande nerv i mångmiljonstadens infrastruktur. Hösten 1940 inledde Nazityskland sitt blixtkrig med omfattande flygbombningar över London.

Omkring 170.000 människor sökte skydd i de underjordiska stationerna. Premiärministern Winston Churchill och hans krigskabinett förvandlade den nedlagda stationen Down Street i stadsdelen Mayfair till stridsledningscentral. 

Även om tunnlarna skyddade londonborna från de tyska bombmattorna så inträffade katastrofer. Den värsta under kriget skedde på stationen Bethnal Green den 3 mars 1941. Panik utbröt när luftvärnskanoner i närheten fyrades av. Människor som hade tagit skydd inne i stationsbyggnaden blev skrämda och en kvinna tappade balansen och föll handlöst ner för en trappa. 173 personer klämdes ihjäl i tumultet.

Tragiska händelser

1945 var kriget över men tunnelbanan klarade sig inte undan tragedier. En av de värsta i modern tid inträffade på kvällen den 18 november 1987 på stationen Kings Cross St. Pancras. 31 personer miste livet i en brand som orsakades av en slängd tändsticka i en rulltrappa. Det blev en väckarklocka för myndigheterna och kort efter branden byttes de sista trärulltrapporna ut mot brandsäkrare stålkonstruktioner.

Det skulle dröja 18 år tills katastrofen ännu en gång hemsökte stationen. Tolv minuter i nio på morgonen den 7 juli 2005 skedde en samordnad attack mot kollektivtrafiken. Fyra självmordsbombare tog med sig 52 personer in i döden. Terrordåden skedde i tunnlarna mellan stationerna Liverpool Stret och Aldgate, Kings Cross St. Pancras och Russel Square och Edgware Road och Paddington. En dryg timme senare sprängde den fjärde attentatsmannen sig själv på en buss mellan stationerna Marble Arch och Hackney. al-Qaida pekades först ut som skyldiga i attacken som skakade nationen. Något som också skakade britterna var det faktum att samtliga gärningsmän var uppvuxna i landet.

Hemsökta platser

Under dess 150-åriga historia har ett antal stora förändringar skett. Stationer har lagts ner och linjer dragits om. På 1970-talet påbörjades bygget av Jubilee line som är den nyaste linjen i systemet.  Våren 1979 var bygget färdigt och linjen öppnades för trafik. I slutet av 1990 talet förlängdes Jubilee line som idag går mellan Stanmore i nordväst och Stratford i öst. 

Men det är långt ifrån lugnt under Londons gator. Samtidigt som du läser den här texten så byggs det för fullt på en pendeltågstunnel som ska avlasta trafiken på den överbefolkade tunnelbanan. Går allt som planerat börjar tågen rulla 2019.

På tal om liv och rörelse under jord så finns det tusentals historier om varelser som hemsöker tunnelbanan. En av de mest kända spökhistorierna handlar om en vändtunnel i stationen Kennington i södra London. Flera förare ska ha hört hur någon öppnar och stänger dörrar när de tomma tågen väntar i tunneln. Men, det är en helt annan historia.

Källor: Wikipedia, BBC, The Guardian, London Transport Museum, Transport for London.