Jag skrev till exempel att de ryska männen blivit lönnfeta sedan de slutat dricka vodka och börjat dricka öl, vilket var en konsekvens av Sovjetunionens fall när de plötsligt dök upp en massa västerländska ölsorter i butikerna.

Men texten hade en allvarlig underton som handlade om att ryska män fortsatte tycka att de hade rätt att dricka sig fulla för att döva det ständiga lidandet som livet innebär. Ryska män har onekligen lidit mycket under historien, men det har Rysslands kvinnor också gjort. Det är dock bara männen som kan plocka fram lidandet som en liten trofé ur skjortärmen när det behövs. Ryska män vet nämligen att det är ett kort som går hem hos många ryska kvinnor. Samtidigt som lidandet blir en ursäkt för att de behöver ta ansvar för en massa jobbiga saker i livet.

Ryska män kommer undan med väldigt mycket

I dag skulle jag nog formulerat krönikan lite annorlunda, men vissa saker känns fortfarande aktuella. Alltför många i Ryssland sätter fortfarande likhetstecken mellan att tycka synd om och att älska. Det här är inget jag själv upplever, utan något som ryska kvinnor själva ofta pratar om. ”Jaha, hon tycker synd om honom, då är de snart ett par”, kan man till exempel ofta höra. 

Den man tycker synd om förlåter man lätt. Ryska män kommer undan med väldigt mycket som en kvinna aldrig skulle kunna. Jag vet inte hur många familjer jag känner i Ryssland, och de postsovjetiska länderna, som förlorat sin egendom eller sitt boende av olika anledningar. Men medan kvinnorna i familjen kavlar upp skjortärmarna och tar något skitjobb för att försörja familjen, sitter mannen istället hemma och tycker synd om sig själv och dricker.

Kvinnan drar det tunga lasset

Frun må svära över honom och prata skit om honom med sina väninnor, men hon förlåter och fortsätter slita, bara för att maken sen ska ta pengarna för att kunna köpa ännu en flaska sprit. Hon lämnar honom inte ”för det är ju så synd om honom och vem skulle ta hand om honom om inte jag gör det. Han skulle ju inte klara sig en vecka utan mig”. Däremot är det oerhört skamligt om en kvinna dricker.

Samma sak gäller förhållandet till barnen. Ansvaret för barnen ligger nästan alltid helt på kvinnan. Han har fritidsintressen, gör resor med vännerna och han måste jobba över. Hon jobbar och tar hand om barnen. Hinner hon inte från jobbet letar hon barnvakt. Hon vet redan när hon blir gravid att hon riskerar att bli av med jobbet för att hennes manlige arbetsgivare tänker att hon inte bara kommer vara mammaledig, utan sedan dessutom kommer att vabba – eftersom han vet att hennes make inte kommer göra det.

Blir det skilsmässa hamnar barnen alltid hos mamman och i bästa fall betalar mannen underhåll (en gammal, men ändå intressant undersökning, visar att år 2011 betalade endast 30 procent av fäderna underhåll). Pappa kan flytta till en annan stad eller till ett annat land – att barnen kanske behöver sin pappa är inget som slår honom. Jag känner många ryska män som nästan aldrig träffar sina barn, fast de har alla förutsättningar.

Rysslands tunga historia har påverkat

Under årens lopp har jag pratat med otaliga människor (pappor, mammor, psykologer, sociologer, historiker och jurister) kring anledningen till varför ryska män inte upplever att de behöver ta lika mycket ansvar för familjen, eller ens för sig själva, som kvinnorna. De flesta menar att det är Rysslands tunga historia som gjort den ryske mannen svag och den ryske pappan frånvarande. Revolutionen, inbördeskriget, två världskrig och gulaglägren tog många mäns liv. De som överlevde var traumatiserade.

Kvinnorna fick ta över ansvaret. De fick ersätta männen, både i industrin och med uppfostran av barnen. Samtidigt växte en hel generation pojkar upp utan manliga förebilder. Om man inte har haft någon pappa, eller haft en pappa i teorin men som i praktiken inte funnits där, är det svårt att själv bli en bra pappa. Om man inte arbetar med sig själv och bestämmer sig för att bryta mönstret.

Det här hoppet finns.

Pappaskolorna som gör skillnad

En opinionsundersökning gjord i ryska Karelen visar att runt nittio procent av de tillfrågade fäderna anser att de har en viktig roll för barnens utveckling, men också att de lever sundare och blir lyckligare av att umgås med sina barn. På senare år har det börjat dyka upp olika pappaprojekt lite varstans i Ryssland. Det finns tidningar och sajter på nätet som börjat diskutera såväl mans- som papparollen.

I många städer finns det numera pappaskolor dit såväl blivande, som varande pappor kan träffa andra i samma situation för att diskutera känslor och problem. I Sankt Peterburg kan socialtjänsten till och med börja tvinga oansvariga pappor att gå i pappaskola för att ta bättre hand om sina barn.

I staden Berezovskij utanför Jekaterinburg vid Uralbergen samlade en grupp män ihop pengar till en skulptur föreställande en liten flicka med utsträckta armar. Skulpturen som bar titeln ”Pappa var är du?” skulle få stadens pappor att fundera på om de inte kan umgås med sina barn lite oftare.

Dottern mer intressant än jakt

Nyligen träffade jag en ung nybliven rysk pappa som berättade att han inte längre var så intresserad av att jaga, utan tyckte det var minst lika spännande att se sin lilla dotter utvecklas.

-  Även om hon än så länge mest liknar en liten kattunge kommer hon bli mer och mer människa. Jag vill vandra hela den vägen tillsammans med henne. 

Förhoppningsvis kommer deras umgänge göra dem lyckliga och kanske kommer dottern, när hon blir stor, välja en man av andra skäl än att hon tycker synd om honom.