”Han är som en godsvagn som lossnat från loket och blivit kvar på rälsen långt efter att tåget har gått”. Så beskrev en 24-årig demonstrant Lukasjenko för mig nyligen. Han har växt upp under Lukasjenkos regim och har aldrig upplevt något annat än diktatur, men han har inte heller behövt bry sig så mycket om det politiska läget förrän nu.
Han, liksom många andra jag pratat med fick plötsligt nog när presidentadministrationen inte ens brydde sig om att försöka dölja valfusket. Då hade han redan struntat i att försöka skydda sin befolkning mot coronaviruset genom att först förneka dess existens, och sedan skämta bort det dödliga viruset med att det bara krävs lite vodka och bastu för att hålla sig frisk.
Medborgarna kände sig inte bara övergivna utan också idiotförklarade. De förstod att de bara hade varann, och klev ut på gatorna i en aldrig tidigare skådad gemenskap.
Stora grannen klev in på scenen
Efter några våldsamma dagar strax efter valet såg diktatorn ut att tappa greppet. Polisen drog sig undan och demonstranterna tog över det offentliga rummet. Lukasjenkos dagar tycktes räknade. Men så klev den stora grannen in på scenen. Eller snarare in bakom kulisserna som en kompetent sufflör.
Enligt belarusiska medier befinner sig omkring ett hundra journalister, finansierade ur den ryska statsbudgeten som tagit över de statliga belarusiska tevekanalerna, nu i Minsk. Russia Today uppger själva att de har 32 journalister i Minsk, och ytterligare ett gäng arbetar för Sputnik.
De är proffs på sin sak, de vet hur man producerar snygg, lättillgänglig och övertygande proganda. De dammar av begrepp och fraser som de använder under Euromajdan i Ukraina, de vet att just de orden de väljer väcker associationer om krig, kaos och död. De åker ut och filmar missbrukare, hemlösa och psykiskt sjuka på ett sätt som är etiskt oacceptabelt för att sedan visa upp dem som oppositionella demonstranter, betalda av väst för att skapa kaos och blodspillan.
Känner inga gränser
En del av retoriken är densamma som Lukasjenkos gamla vanliga propaganda, men formen är så mycket mer övertygande. Belarusiska journalister anställda på den statliga televisionen har antingen självmant gått eller släpps inte längre in, trots att passerkorten är fullt fungerande. Deras skrivbord har tagits över, deras utmärkelser är nedplockade och om de som trotsar sina chefer och uttalar sig om situationen grips, hotas eller döms till fängelse. Flera har flytt landet, andra gömmer sig ute på landsbygden.
En desperat diktator känner inga gränser. Att behålla makten får kosta vad det vill. Lukasjenko har visat att han till och med är beredd att ge upp sina honnörsord om självständighet och suveränitet. Intervjun med Lukasjenko häromdagen, där han sa att han suttit vid makten lite väl länge var välregisserad och orden knappast hans egna. Det var givet att just detta skulle plockas upp av västerländska medier. Alla slutade lyssna och missade att han sedan sa att han absolut inte kommer avgå.
På måndag träffar han Rysslands president Vladimir Putin i Sotji. Redan nu har man gjort klart att det inte blir några presskonferenser eller gemensamma uttalanden efteråt. Antingen är båda sidor medvetna om att de kanske inte egentligen är så överens som man vill att det ser ut, eller så står det klart att det bara är en som kommer stå för kommunikationen till omvärlden. När skådespelaren tappat sina repliker hänger allt på sufflören. Frågan är nu hur åskådarna kommer att reagera. En belarusisk före detta tv-journalist frågade mig retoriskt ”EU:s politiker upprepar att de är oroande över situationen i Belarus, är det kanske dags att åtminstone börja säga att de är mycket oroande över situationen i Belarus?”.