Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Här vid marknaden slog ”grad”-raketer ner och fyra personer dog. Foto: Anton Koposov Visa alla (4)
Visa alla (4)

”Dånet från explosionerna tätnar”

Här ger SVT:s Rysslandskorrespondent, Elin Jönsson, sin berättelse om hur det är att arbeta samtidigt som raketer exploderar från ett krig som pågår alldeles runt hörnet.

För fotograf Anton Koposov och mig börjar alltid äventyret när vi kliver av planet på Kievs flygplats Boryspil. Eftersom Anton är rysk medborgare och ryska män anses misstänkta av Ukraina sedan konflikten inleddes plockas han åt sidan i passkontrollen. Jag följer med. Anton förhörs i ett särskilt rum och får svara på frågor om syftet med resan. Vi säger att vi kommer från SVT, men det säger inte den ukrainska gränspolisen särskilt mycket. De vill veta vad det är för en tevekanal. Efter några misslyckade försök att förklara begreppet Public service sa jag en gång att SVT är lite som BBC. Sen dess kallas vi för Svenska BBC.

För att minska problemen för Anton i de ukrainskkontrollerade områdena i östra Ukraina sökte vi inför den här resan ackreditering hos den ukrainska säkerhetstjänsten (liksom vi sökte ackreditering hos Folkrepubliken Donetsk:s presstjänst för att minimera problemen i de rebellkontrollerade områdena.) Kanske är det därför förhöret med Anton blir avsevärt kortare den här gången och vi snabbt kan flyga vidare till Dnepropetrovsk i östra Ukraina.

Obehagligt öde i Donetsk

Ihor heter chauffören som möter oss i Donetsk och som ska köra oss de 20 milen, fram till den sista vägposteringen innan vi når området som kontrolleras av separatisterna. När vi är framme är det kolsvart, trots att klockan är strax efter sex. Soldaten i den sista ukrainskkontrollerade vägposteringen beordrar oss att släcka bilens lyktor och vi kryper fram i mörkret genom ingenmanslandet mot ”Folkrepubliken Donetsk, eller DNR, som området kallas kort. I DNR är klockan en timme mer, eftersom man infört moskvatid.

I mörkret intill en lerig åker väntar vår nye chaufför Aleksej från DNR. Han ser tuff ut med rakad skalle, pliriga ögon och en saftig jargong kryddad med ryska svärord, men visar sig vara hur snäll som helst. På vägen in mot Donetsk berättar han att han bor alldeles intill flygplatsen där striderna pågår som värst.

I den separatistkontrollerade vägposteringen är soldaterna barskare, särskilt mot vår ukrainske medarbetare. Han är från Kiev och det gillar inte soldaterna, men efter blida leenden från vår sida släpps vi till slut in i DNR.

Gatorna i Donetsk ligger öde efter de senaste dagarnas intensiva strider. Utegångsförbudet inleds först kl 23 men staden lockar inte till promenader. I gathörnen står det kamouflageklädda män med automatvapen och samma typ av män kör rasande fort genom gatorna. Vapnen sticker upp genom rutorna.

Vapnen styr

Samma beväpnade män präglar valdagen, även om en strålande sol gör stämningen mindre hotfull. Vi reser ut från staden och stoppas ideligen i vägspärrar. Här får vi inte filma, inte fotografera, inte prata i telefon. Vi har fått en hel lista med saker som vi inte får göra när vi är här. Jag drömmer om att ta upp kameran. Det är fantastiska bilder, en postapokalyptisk känsla med hemmagjorda barrikader och egenmålade skyltar, men erfarenheter har lärt mig att lyda reglerna. Den gången vi försökte filma en vägspärr i de ukrainskkontrollerade områden greps vi och vi förhördes av säkerhetstjänsten.

Det var meningen att vi skulle åka med DNR:s egna presstur under valdagen, men den visade sig vara så uselt organiserad att vi hoppar av och åker runt på egen hand i valdistrikten, med vår trevlige chaufför Aleksej, som via sin mobil håller koll på vilka områden vi bör undvika på grund av strider.

Om rebellerna är barska på gränsen till brutala är invånarna fantastiskt vänliga och öppna. De ställer gärna upp för intervjuer och bjuder oss med hem.

En isolering från omvärlden

För oss känns det märkligt att alla vi möter frivilligt röstar på en isolering från omvärlden. De vill ha en egen stat, avskild från Ukraina, trots att det innebär frusna relationer till de flesta andra länder utom Ryssland. Men människorna vi pratar med är övertygade om resten av landet invånare vill utplåna dem från Ukrainas karta.

De har tagit djupa intryck av den ryska statstelevisionens sändningar, några ukrainska kanaler visas inte här. De känns sorgligt när de berättar hur de blivit osams med släktingar och vänner som bor bara några mil bort för att de inte längre delar samma världsbild. Det känns extra tragiskt när det är så uppenbart för oss som utomstående att invånarna i det här landet, hur splittrat det än tycks vara, egentligen är missnöjda med samma saker, med korruptionen, oligarkstyre och svågerpolitik.

De drömmer också om samma saker: om ett arbete som kan försörja dem, om ett fungerande rättsamhälle där de bemöts med värdighet och respekt. Men de är övertygande om att ”de andra” tycker illa om dem och hotar deras existens.

Vägrar att fly

Efter en lugn valdag återupptas striderna på flygplatsen nästa morgon. Vi tar på oss våra skottsäkra västar och utanpå knallgula västar med texten PRESS på ryggen och kör ut till ett bostadsområde inte långt från stridszonen. Vi vill prata med de människor som fortfarande bor kvar, trots att deras hus då och då hamnar under beskjutning. De vägrar att fly för att de är rädda för att deras hus ska plundras, eller för att de tar hand om alla övergivna hundar och katter, eller för att de är så sjuka och ensamma att de inte kan ta sig någonstans.

Vi möter två kvinnor som är på besök i sitt hus för att titta till sina och grannarnas lägenheter. De kommer varannan dag och efter besöker ringer de runt till alla grannarna som flytt och berättar att huset står kvar.

”Alla vill komma tillbaka, men vi säger att det inte går. Det finns ju varken vatten, el eller värme och när som helst kan en gradraket falla ner i huvudet på en”, berättar damerna. De tar oss med i trappuppgången och visar oss kulhål rakt genom platteveapparater och bokhyllor, mattor fulla med metallsplitter. Det känns konstigt och inte helt rätt att gå runt i okända människors övergivna hem, bland vissna blommor och familjefoton.

”Vill du se en riktigt stor kulspruta”, undrar en av alla rebellsoldater som vi träffar i kvarteret. De bär ak-47:or, är skägga, skitiga och uttråkade, glada åt att få någon att småprata med.

”Jag vet inte”, svarar jag uppriktigt, men följer med den pratsamme rebellen ner i källaren. Han visar mig en grovkalibrig kulspruta på tre ben och rejäla lager patroner. Vi får inte filma, säger han, men fotografera går bra, så länge numret på vapnet inte syns. Jag känner att han är stolt över sin kulspruta och fotograferar den låtsats imponerat.

Dånet från explosionerna och skottlossningen tätnar. Vi känner en klump i magen växa sig allt större. Rebellerna hävdar att det är lugnt än så länge men vi bestämmer oss för att ge oss av mot hotellet i stadens centrum.

Journalister i fel kläder

På hotellet känns kriget långt borta. Här bjuds färskpressade juicer och espresso – med eller utan koffein. Hissmusiken skvalar mjukt i restaurangen. Det kryllar av journalister. De flesta är ryssar och det märks att de känner sig hemma i DNR. De är klädda precis som rebellerna, i kamouflagekläder och kängor. Vissa åker till och med i bepansrade militärfordon. Det provocerar mig oerhört. Förstår de inte att det är oerhört viktigt för vår yrkeskårs säkerhet att man som journalist håller distans till konflikten och tydligt visar att man inte bär vapen och är där för att utföra sitt arbete.

Flera ryska journalister har dödats i östra Ukraina och händelserna har fått mycket uppmärksamhet i ryska medier, där man hävdat att ukrainarna medvetet skjutit mot journalisterna. ”Tänk på era döda kollegor och tänk på alla oss som fortfarande lever”, vill jag ropa till dem men låter bli, för att jag är så trött på att diskutera den här konflikten där alla bär sin egen sanning.

Inte åskan som mullrar

På kvällen ringer DNR:s presstjänst och undrar var vi varit, varför vi inte följde med på deras tur, vad vi har filmat och vad vi har gjort för inslag. Vi svarar så fåordigt vi kan, eftersom vi tycker vi har rätt att utföra vårt jobb utan deras kontroll.

När jag lägger mig i den mjuka hotellsängen minns jag orden från en dam vi träffade ute i det illa stridskadade bostadsområdet.

”Jag drömmer om att få sova i lugn och ro. Jag vaknar alltid av explosionerna på nätterna och undrar var nästa raket ska landa. Det tar på krafterna ska du veta.”

Jag måste påminna mig själv om att det avlägsna mullret inte är åska, utan raketer som exploderar. Det känns så overkligt där jag ligger mellan satinlakanen. Men hur jag än anstränger mig för att förstå att det pågår ett krig alldeles om hörnet somnar jag direkt, utmattad av intryck.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer