Trakterna kring byarna Nyamiyaga och Nyamure i södra Rwanda är enastående vackra. Byarna klättrar på de grönskande kullarna och människor lever sina liv stilla.

När jag besökte området i samband med att Stockholms tingsrätt var där i september förra året slogs jag av det paradoxala i att ett urskillningslöst mördande kunde pågå på en sådan fridfull plats.

”Välkänd i trakten”

Trots att det inte fanns någon egentligen teknisk bevisning i målet kommer dagens dom inte som någon överraskning. Claver Berinkindi var välkänd i trakten och det fanns många vittnen som sett hur han organiserat och drivit på dödandet.

Berinkindi är, enligt domen, ansvarig för tusentals människors död – män, kvinnor och barn.

Jag besökte berget där mängder av tutsier sökte skydd under folkmordet och där Berinkindi ska ha drivit på människor med yxor, macheter och knivar.

Jag var också vid skolan där hundratals människor spärrades in och dödades, många av dem barn. Också där ska Berinkindi ha varit den som stod bakom.

”Såren fortfarande öppna”

Det är en viktig dom. I Nyamiyaga och Nyamure lever offer och förövare i dag sida vid sida, men för många är såren fortfarande öppna från folkmordet 1994.

Många som deltog i mördandet i Rwanda har avtjänat sina straff, men flera av de som organiserade och finansierade folkmordet har försvunnit utomlands. Som exempelvis Félicien Kabuga, en av de allra ytterst ansvariga, som fortfarande är på flykt.

”Alla är rwandier”

Rwandas president Kagame har drivit på försoningsprocessen hårt, för hårt, enligt somliga. I dagens Rwanda pratar man inte om Hutuer och Tutiser, utan alla är rwandier.

Men under ytan finns fortfarande sorgen, saknaden och i många fall ilskan kvar.