I en värld där världsvida förhandlingar om ökad handel inom WTO och Doha-rundor har gett få resultat så har EU satsat på överenskommelser direkt med enskilda länder. Därför var Kanada-avtalet så viktigt. Ett avtal med som det heter ett ”likasinnat land” med miljöintressen och fackliga rättigheter som i mycket liknar europeiska länder.
– Om vi inte kan sluta avtal med Kanada, vilka länder kan vi då sluta avtal med, har varit återkommande argument från svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström och andra politiker.
Motståndarna har sett likheter mellan Kanada-avtalet Ceta och det handels- och investeringsavtal som också förhandlas med USA, förkortat TTIP. Kampen mot Kanada-avtalet har delvis varit en förpostfäktning om det större USA-avtalet TTIP.
Rädsla för framtvingad privatisering
Mest omstritt är investeringsskyddet, där företag och investerare kan vända sig till särskilda skiljedomstolar om företagen anser att de diskrimineras eller om deras egendom exproprieras/förstatligas utan tillräcklig ersättning.
Kritiker menar att detta skulle kunna tvinga fram privatisering av allmän service och försvåra att verksamhet åter blir kommunal eller statlig.
Regler har redan stramats åt
EU-kommissionen menar att Kanada-avtalet är ”modernt och progressivt”. Reglerna om skiljedomstolar har gjorts striktare och möjligheterna för företag att använda skiljedomstolar begränsas. I ett särskilt tillägg mellan EU och Kanada förklaras att handelsavtalet inte ska påverka lagar och beslut om verksamheter som vattenverk, skolor eller sjukhus ska drivas privat eller offentligt.
Men kritikerna i Vallonien och också kritiker i andra länder hävdar ändå att sådana här handels- och investeringsavtal ger internationella storföretag otillbörliga möjligheter att påverka politiska beslut.
Tecken på ett splittrat EU
Det är socialdemokratiska och gröna politiker i Valloniens delstatsparlament som nu stoppat Kanada-avtalet. Det visar hur stor skillnad det finns mellan frihandelsvänliga svenska socialdemokrater och deras partivänner i andra EU-länder.
För EU som helhet är det ett stort misslyckande. När EU efter brexit och oenighet i flyktingfrågan vill visa handlingskraft så visar EU istället sig handlingsförlamat.
Belgiens federala uppdelning i delstater är i sig exempel på en hur en demokrati kan organiseras, men samtidigt visar det hur demokratin i både Belgien och EU hamnat i en krånglig beslutsprocess där en delstat kan stoppa vad 28 nationella regeringar – från höger till vänster – säger sig vilja ha.