I Tunisien och Egypten pågår ännu demonstrationer för att få igenom oppositionens krav. Läget är olika, men ett är klart: Alltför många av den gamla regimens män sitter kvar i maktapparaten.

Släpper militären taget?

I båda länderna har militären kunnat leda processen fram mot ett nytt styre. För båda länderna gäller att vi inte kan avgöra om militären släpper taget sedan nya konstitutioner har utarbetats och fria val har hållits.

Tunisien var först ut. Redan den 14 januari avgick diktatorn Ben Ali. Men först för en vecka sen avgick premiärminister Channoubi, som Ben Ali hade tillsatt. Det skedde först efter våldsamma protester.

Går för långsamt

Oppositionen klagar på att det går för långsamt fram. Det är ofta ett sätt för de gamla makthavarna att klänga sig fast. Först till sommaren röstar man om den församling som ska skriva konstitutionen.

Först efter det hålls fria val. Det betyder ett maktvakuum på många månader innan en demokratiskt vald regering finns. Farorna är många för intriger under denna tid.

Flyktingströmmar

Risken för instabilitet ökar för det lilla Tunisiens genom strömmen av libyenflyktingar. Risken för instabilitet ökar, vilket kan gynna terrorgrupper.

I Egypten sitter Mubaraks hatade och fruktade säkerhetstjänst kvar och förstör komprometterande dokument. Oppositionen har stormat säkerhetscentraler – men oron finns att säkerhetsfolket motarbetar reformer genom att placera sig på viktiga poster.

Maktkamp

I båda länderna stod de unga för protesterna med lyckat resultat. Vi kan vänta oss en maktkamp mellan unga och gamla om framtiden. Men det har också vuxit fram en ny nationalstolthet: Vi visar den övriga arabvärlden vägen.

Frågan här – liksom i Tunisien – är vad man gör med en rad statstjänstemän, poliser, officerare och specialister som tjänade den gamla regimen.

De kan inte bara jagas bort. Så skedde i Irak efter Saddam Husseins fall, men det ledde till att man skapade grund för missnöje och terror och tog bort de enda som kunde styra staten i ett övergångsskede.

Samma för varje land

Dessa problem blir desamma för varje arabland som gör revolt. Efter en första seger går det långsamt fram.

Dock verkar militären i Egypten vara lyhörd för oppositionen. Den tvingade den övergångspremiärminister, som Mubarak hade tillsatt, att avgå i början av mars. Det skedde efter stora protester från oppositionen. Den nye premiärministern Essam Sharaf deltog själv i protesterna mot Mubarak.

Militären bad tidigare i februari om ursäkt för övervåld mot demonstranter som skett efter Mubaraks fall.

Tillbaka till kasernerna?

Men hur går det sen? Militären har en stark position i Egypten. Eftersom den har en rad vinstgivande företag har den ett intresse att försöka kontrollera samhället. Vill den verkligen bara gå tillbaka till kasernerna?

Visserligen ska röstar man redan i mars om ändringar i konstitutionen. Oppositionen har krävt en helt ny. Först i augusti-september vill militären sen låta egyptierna rösta. Oppositionen vill att det ska ske redan i sommar.

Varför? Svaret kan bara vara: Det finns krafter som vill se över sina ställningar innan det nya kommer.

De flesta tror att det islamistiska Muslimska Brödraskapet inte får en stark roll i det nya parlamentet, däremot att det kan bli viktigt när en majoritet ska bildas. Men hur parlamentet ser ut vågar ingen spekulera om.

Gammal tjänare

Det är en gammal tjänare under Mubarak som väntas bli president , Arabförbundets ledare den 74-åriga Amr Moussa, som tidigare under tio år varit utrikesminister. Han har dock ett gott anseende också bland oppositionen.

Men de unga som valde revolten för att uppnå förändringar har än så länge få garantier för att de kommande månaderna går i den riktning de drömde om.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator

bo_inge.andersson@svt.se