I den nya barnuppfostringsboken ”Franska barn kastar inte mat”, beskriver den amerikanska författaren, Pamela Druckerman hur franska föräldrar fortsätter sina ”vanliga” liv utan att bli fullständigt begravda i småbarnslivet.

Barnen blir ändå väluppfostrade och självständiga, enligt författaren. Druckerman menar att fransmännen lyckas få sina barn att sova i egen säng från de föds, äta vuxenmat och att vänta på att vuxna pratar färdigt, därför att barnen från att de föds fostras att ha tålamod.

Skapar debatt

”Franska barn kastar inte mat” har skapat internationell debatt och blivit en bestseller bland annat i USA. Boken är inte en traditionell barnuppfostringsbok med en massa tips om hur föräldrar ska göra, utan handlar mer om synen på föräldraskapet och om att ställa rimliga krav på sig själv som förälder.

– Franska föräldrar värderar självständighet hos sina barn, vilket så klart i värsta fall kan tippa över till föräldraregoism. Det vill säga att föräldrarna struntar i barnen som därför tvingas bli självständiga. Men det finns en sorts sund självständighet, som beskrivs i boken, när föräldrar inte blir alltför involverad i allt barnen gör, säger Martin Forster.

En annan tradition

Till skillnad från Frankrike har Sverige en annan tradition där barnet ständigt sätts i centrum. En sorts demokratisk uppfostran där föräldrar resonerar mycket med barnen och som är väldigt viktigt och väldigt bra, förklarar barnpsykologen Martin Forster. Samtidigt om det går för långt sker det på bekostnad av barnets självständighet, säger han.

Enligt Pamela Druckerman har franska föräldrar en mer avslappnad inställning till sitt föräldraskap. En förklaring som ges i boken är att det finns en gemensam inställning till barnuppfostran i Frankrike. Föräldrar och vuxna har en tydlig och konsekvent vägledarroll.

Auktoritär uppfostran

I boken ges exempel när barn avbryter vuxna som pratar. Då så säger franska föräldrar i allmänhet ”vänta” och slutför sitt samtal innan de vänder sig till barnen. Tålamod är en dygd i Frankrike, enligt boken.

– Det är kanske inte så dumt att barn får lära sig vänta och ta hänsyn till andra, säger Martin Forster.

Men, tillägger Martin Forster, det går inte att komma förbi att uppfostringsboken bara ägnar en och en halv sida att behandla Frankrikes syn på barnaga och deras lagstiftning.

– Över 70 procent av föräldrarna i Frankrike säger att de faktiskt slår sina barn. Det får man inte ihop med den bild Pamela Druckerman ger i övrigt. I boken har ju fransmännen en naturlig auktoritet och ett resonerande – men varför känner de sig då tvungna att aga? Just det får mig att undra om den här auktoritära uppfostran verkligen är så naturlig och sund egentligen, säger han.