Generationen som inte fått stryk

Uppdaterad
Publicerad

Vi har stämt möte med Aleg Triers i hjärtat av Minsk. Han ler och skämtar när vi hälsar, men berättar att han skakar inombords av rädsla. Det är första gången han är inne i stan sedan han greps av polisen den 10 augusti.

– Just nu bankar mitt hjärta så hårt att det ska hoppa ut ur bröstet. Det känns väldigt otryggt att vara tillbaka i city, säger han.

SVT Nyheter har träffat en av de unga belarusierna som nu har kommit till insikt om att de lever i en brutal polisstat.

Vi ställer en person på vakt medan Aleg berättar sin historia, så att vi inte ska överraskas av polisen.

Aldrig mött våldet tidigare

Aleg som är 24 år jobbar som programmerare på ett it-bolag. Han tillhör dem som i Belarus kommit att kallas ”generationen som inte fått stryk”. 

De är i tjugoårsåldern, världsvana men har aldrig intresserat sig för politik, än mindre tillhört någon opposition.

De är för unga för att ha deltagit i demonstrationerna som bröt ut efter valet 2010. De har aldrig tidigare behövt smaka kravallpolisens batonger eller suttit inlåsta i de ökända fängelserna, som är väl bekanta för många i de äldre generationerna.

De har istället sett samma teveserier och lyssnat på samma hits som svenska unga i samma ålder.

Släpades in i fångtransport

Aleg har leukemi och hade börjat återhämta sig från den svåra behandlingen när demonstrationerna bröt ut efter valet den 9 augusti. Han försökte delta så mycket kroppen orkade.

Dagen då han greps hade han följt med strömmen av demonstranter bort från torget, men han blev trött och tvingades sätta sig på trottoarkanten för att vila. Plötsligt grep någon tag i hans hästsvans och började släpa in honom i en fångtransport, en så kallad avtozak.

– Jag visste inte att sådana ens existerade, men den dagen hade jag sett dessa gröna konstiga lastbilar överallt. Nu slängdes jag själv in en. Vi var åtta personer i en liten cell utan fönster och med bara en liten ventil i taket. Det var blod överallt. 

Aleg fördes till en polisstation och ner i dess källare. Tillsammans var de 57 personer där den natten. De fick ligga på knä med bakbundna händer och pannan i golvet, medan kravallpoliser gick runt och slog dem över ryggarna med batonger.

– Vi visiterades, kläddes av nakna inför varandra. Vissa fick sina ändtarmsöppningar kontrollerade. Ingen hade någonting olagligt på sig, inga tillhyggen eller ens flygblad. Ändå misshandlade poliserna oss som om vi var de värsta terroristerna. 

-Jag kommer aldrig glömma en man som var i min pappas ålder. Han tvingades stå naken på alla fyra medan de slog honom. En kille bajsade på sig under misshandeln. Han bad om vatten eller papper men fick ligga i sin egen avföring hela natten.

Minderåriga fick stryk

Polisen identifierade sig aldrig och frågade heller aldrig om de gripnas identitet.

– När en person sa att han var tysk medborgare och visade sitt tyska pass fick han bara mer stryk, den som sa sig vara minderårig fick några extra slag för det. Bara de som fick livshotande symptom släpptes.   

Aleg släpptes nästa morgon tack vare sin mamma. Hela natten stod hon utanför polisstationen och till slut lyckades hon övertyga ett befäl att leukemisjuka Aleg inte fick hållas i sådana förhållanden. 

– När jag kom ut bara grät jag. Jag gick till en bensinstation och köpte en korv och stod bara där och grät.

För rädd att demonstrera

Nu väntar Aleg på rättegång. Vad han är anklagad för vet han inte. Han tänker försöka lämna landet en tid.

– Jag ser alla som demonstrerar nu och beundrar dem. Själv är jag alldeles för rädd nu. Poliserna lyckades med sin uppgift, att skrämma mig till tystnad. Jag vet nu att poliserna saknar en gräns för hur mycket våld de är beredda att använda mot oss. Och jag vet att de kan komma och hämta mig när som helst och de gjorde klart att mina rättigheter inte betyder någonting för dem.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.