När Kazakstans president Kasym-Zjomart Tokajev i morse talade till underhuset i landets parlament var budskapet tydligt: krisen är över, nya tider stundar.

En central del i detta var ekonomiska utfästelser. Försöken att blidka missnöjda medborgare har under förra veckan utgjort ena halvan av Tokajevs politiska piska- och morot-strategi. Den andra halvan, piskan, har handlat om våldsam repression.

Så långt följer det hela formulär 1A när det kommer till att kväsa politiska protester. Något som stack ut desto mer var Tokajevs subtila men spetsiga formuleringar om hans föregångare, Nursultan Nazarbajev.

Enorm korruption

Nazarbajev lämnade 2019 presidentposten och lämnade över till sin handplockade efterföljare Tokajev, men stannade kvar som en sorts officiell landsfader. Nazarbajev hade då styrt landet ända sedan Sovjetunionens fall.

Som av en tillfällighet har både Nazarbajev och hans krets under den här perioden blivit ofantligt rika, medan stora delar av befolkningen inte sett röken av Kazakstans enorma naturliga rikedomar. Protesterna utlöstes av höjda gaspriser men breddades snart till en bredare politisk ilska med Nazarbajev i fokus.

Intern maktstrid?

Trots det inhemska missnöjet valde Tokajev tidigt att i svepande ordalag peka ut utländska aktörer som skyldiga till oroligheterna. Även det är en klassisk manöver, som i detta fall som bonus lät Tokajev be sina allierade i ryskledda militäralliansen CSTO om hjälp.

När odemokratiska ledare på det här sättet utan några kända belägg skyller inhemska problem på illvilliga makter från utlandet möts det förstås, med rimlig skepsis från externa betraktare. En återkommande reflex är att också gå ett steg vidare och anta att sanningen är den direkt motsatta. I detta fall att protesterna (mycket förenklat) helt och hållet utgjorts av vanliga missnöjda människor med befogad ilska och högst rimliga krav.

Så verkar också ha varit fallet till största del. Men bland annat utifrån vittnesmål på plats i Kazakstan framträder bilden av hur protesterna påverkats av en maktkamp, något bland annat The New York Times och CNN rapporterat om.

Frånvarande landsfader

Mäktiga personer i kretsen kring Nazarbajev förefaller åtminstone ha försökt utnyttja protesterna för att stärka sin hand gentemot den nuvarande presidenten Tokajev. Nazarbajev själv har inte setts till under protesterna och det spekuleras friskt om var han håller hus.

En maktkamp inom eliten skulle också kunna förklara en del om CSTO-insatsen. Tokajev sade under tisdagen att CSTO-styrkorna kommer att börja packa ihop inom två dagar. Att insatsen var så begränsad talar för att dess syfte var symboliskt stöd för Tokajev snarare än en insats mot påstådda ”terrorister”.

En sådan politisk signal vore särskilt viktig om det pågick en intern maktkamp, och CSTO med Ryssland i spetsen ville visa att man valt den sittande presidentens parti.

Många förklaringar

Tecknen på en intern maktstrid är naturligtvis inte belägg för att protesterna i Kazakstan inte också handlat om gaspriser, korruption och allmänt folkligt missnöje. Tvärtom är det just dessa inhemska faktorer som av allt att döma spelat den största rollen, och varit det som drivit många kazakstanier ut på gatorna för att demonstrera.

Vad det däremot pekar på är att skeenden sällan har en enda orsak. Och att de i regel blir mer komplicerade när olika aktörer ser en chans att blanda sig i. En viktig brasklapp är att vi ännu har mycket bristfälliga uppgifter om exakt vad som har hänt.

Men när dammet har lagt sig pekar mycket på en ännu rörigare bild. I den mån externa betraktare någonsin kommer att få veta vad som faktiskt hänt.