Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Abdulweli Ayup bor numera i Istanbul med sin fru och deras två döttrar. Foto: Salim Alsabbagh

Gripen, misshandlad och skändad – en uigurs liv i Kinas mörka fängelser

Publicerad

Enligt FN sitter minst en miljon turkisktalande muslimer inspärrade i så kallade omskolningsläger i nordvästra Kina. De flesta är uigurer. Deras brott: de talar fel språk och tror på fel Gud. SVT Nyheter har träffat en av de drabbade, just nu i Istanbul med sin fru och två döttrar, på flykt undan förtrycket i Kina.

Abduwali Ayup skrattar lite generat när han berättar om gripandet den där eftermiddagen för fem år sedan.

– En svart jeep körde upp gården till skolan där jag arbetade. Två civlklädda personer klev ur, satte på mig handbojor, tejpade över munnen och drog en svart huva över huvudet.

Abduwalis långa mardröm började klockan tre på eftermiddagen, måndagen den 19 augusti 2013, och har egentligen inget tydligt slut, inte ens här i exilens Istanbul. Och han är bara en av hundratusentals människor i nordvästra Kina som fängslats för ett och samma ”brott”: att tala fel språk och tro på fel Gud.

Famlijen är nu återförenad efter en lång tid isär. Men mardrömmen är ännu inte över menar Abdulweli Ayup. Foto: Salim Alsabbagh

I just Abduwalis fall var hans yrke och val av arbetsplats en försvårande omständighet. Han undervisade uiguriska barn i uiguriska, uigurisk kultur och historia i staden Kasghar; en utmaning mot Kinas kommunistpartis anspråk på att kontrollera undersåtarnas tankar och identitet. Kommunistpartiet likställer uiguriska och islam med terrorism, säger Abduwali.

Brutal gruppvåldtäkt

Starten på den femton månader långa fängelsevistelsen blev brutal. Abduwali välkomnades med några hårda örfilar, innan han låstes fast i en stol framför tre förhörsledare med två beväpnade vakter på varsin sida om stolen. En ställde frågorna, en skrev ner svaren och en tredje satt bara och stirrade på honom.

”Varför tror du att du är här? Va? Det är lika bra att du säger vad du gjort. För vi vet redan allt”, skrek förhörsledaren.

Efter ”förhöret” fördes han in i en cell med 25 kriminella interner. Alla vara etniska Han-kineser. Fångarna beordrade honom att ta av kläderna och ställa sig på alla fyra. Kineserna stod i en ring runt honom. Men plötsligt tar Abduwalis ord slut. Han stirrar ner i golvet och skakar på huvudet. Efter en plågsamt lång paus säger han:

– Jag bad dem att låta bli. Men det hjälpte inte. De kom fram en och en. Jag vet inte hur många. Efteråt förde de mig till en cell där en annan uigur redan satt. Han frågade om de förgripit sig på mig. Men då ville jag inte att någon skulle veta så jag bara skakade på huvudet. 'Då hade du tur', sa han.

Rykten om organstölder

Nästa dag förflyttades han till provinshuvudstaden Urumshi. Nu sattes Abdulwali i en cell med 40 andra interner. Också här välkomnades han med våld, den här gången en brutal misshandel på toaletten. När han beklagade sig inför vakterna svarade de: ”Vad inbillar du dig? Tror du att det här är något slags hotell? Va? Du är en terrorist, en separatist, det är därför du är här”.

Sju månader senare dömdes han till arton månaders fängelse för att ha försnillat pengar till skolan han jobbade och brann för i Kashgar. En grundlös anklagelse, enligt Abduwali. Efter domen fördes han till en liten cell med 20 interner.

Abdulweli Ayup och dottern Uyghuriye i familjens nuvarande hem, en tvårumslägenhet i Istanbul dit de flydde från Kina. Foto: Salim Alsabbagh

– En blandning av narkomaner, mördare, bedragare och vanliga tjuvar. Det fanns inga fönster. Luften var tjock av kroppsdunster, toaletten var en hink i ena hörnet och enda platsen där vi kunde andas frisk luft var i glipan mellan dörren och därramen. Därför var det alltid slagsmål om platsen vid dörren, säger Abduwali.

Han drabbades av en plågsam hudsjukdom och klådan var svår. Men när jag frågar varför han inte fick någon behandling för sin smärtsamma sjukdom, svarar han:

– Ingen av dem som lämnade cellen för sjukhusvård kom tillbaka. Jag vet inte varför men det gick rykten om att de sövdes ner och blev berövade sina inre organ. Och jag var inte den ende som vägrade gå till sjukhuset.

Uigurisk terror

Jag frågar Abdulwali om de terrorattacker – knivattacker och bussbomber – som uiguriska separatister utfört i den nordvästra Xinjiangprovinsen de senaste 20 åren. Har inte kineserna anledning att vara oroliga?

– Attackerna är få,  utförda av uigurer bittra över att inflyttade Han-kineser konfiskerat dera mark och egendom. Och nästan ingen av dom hundratusentals uigurer som gripits ha rgjort sig skyldig till något annat än att vara just uigurer, säger han.

Men stämmer det inte att uigurer anslutit sig terrorsekten IS i Syrien?

– Visst har det funnits uigurer i Syrien. Men där fanns också fransmän, tyskar och britter. Och svenskar. Men det gör ju inte alla svenskar till terrorister, eller hur”, svarar Abdulweli retoriskt.

Han säger att Kina skulle kunna ha stor nytta av sina uigurer, uzbeker och kazaker i den nordvästra Xinjiang-provinsen, omkring hälften av provinsens 22 miljoner människor.

– Vi talar samma språk som människorna i de centralasiatiska grannrepublikerna. Vi har samma religion som muslimerna i arabvärlden. Vi kan fungera som en brygga mellan kinesisk och muslimsk kultur. Men kinesisk kommunism samarbetar inte med andra ideologier, kan inte existera sida vid sida med andra tankesätt. De ser oss uigurer som något annorlunda och hotfullt. Det är därför vi ska tvingas lära oss mandarin, kinesisk kultur och avsäga oss vår religion i deras läger”, säger Abduweli.

Mardrömmen lever kvar i exilen

Lika plötsligt som han greps släpptes han ur fängelset i november 2015. Abduwali lyckades lämna landet, flydde till Istanbul och efter några månader förenades han med sin fru Mihrigul och de två döttrarna. Idag bor de i en mycket blygsamt möblerad tvåa i den västra delen av megastaden Istanbul. Mihrigul längtar efter Kasghar, efter sina vänner och sin familj.

Mihrigul Mosa står framför teckningar som de hängt upp på väggen i hemmet i Istanbul. Hon har inte kunnat få någon kontakt med sin familj på två år och är mycket orolig. Foto: Salim Alsabbagh

– Jag har inte hört något från dem på två år. Vi vågar inte kontakta varandra av rädsla för att kineserna ska straffa dem för vad de kallar förbjudna utländska kontakter. Men jag har hört att en miljon, kanske upp emot två miljoner, sitter inspärrade i läger. En del städer ska vara helt öde, alla hus igenbommade. Det är skrämmande, säger Mihrigul och vrider vanmäktigt sina händer.

När jag frågar Abduweli om mardrömmen ändå inte är över nu när de slipper de kinesiska poliserna, övervakningskamerorna, vägspärrarna och de nyckfulla arresteringarna, säger han:

– Jag drömmer om det på nätterna, om beväpnade poliser som tränger sig in i mitt hem, om läkare med knivar som gör..., men så avbryter han sig plötsligt.

Gör vad då? Tar ut dina organ? undrar jag.

– Ja, ja, säger han medan överkroppen genomförs av en plötslig rysning.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer