Studien, som utförts av forskare vid University of Bristol i England, är bara det senaste inlägget i ett ämne som alltid tycks ha fascinerat människorna. Kattdjuren väcker starka känslor hos oss, och deras färgteckningar förstärker detta ytterligare. De verkar i många fall vara skapade av konstnärer.

I det här fallet är förstås konstnären naturen själv, eller snarare evolutionen. Fläckarna och strimmorna har en funktion. Frågan är bara vilken.

Möjligheten finns att de har sexuell betydelse, eller på något annat sätt fungerar som signaler för individer inom samma art.

Men eftersom alla som har sett en leopard eller jaguar i deras rätta element vet hur väl de smälter in i miljön, är det naturligt att dra slutsatsen att pälsens mönster i huvudsak är till för att dölja dem för deras bytesdjur.

Alltför självklart?

Nästan alla kattdjur smyger sig på sina byten, eller ligger i bakhåll för dem. Själva attacken kommer när bytet är på bara några meters avstånd. Den jakttekniken kräver att man kamouflerar sig själv väl.

Den brittiske författaren Rudyard Kipling skrev att leoparden måste ha fått sina fläckar av det skälet, eftersom den lever i en miljö full av träd och buskar och skuggor.

Problemet är att detta låter som ett alltför lättvindigt och självklart svar. Ingen har hittills vetat om det verkligen är på det viset.

Den nya studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society, ger oss en mer stabil grund att stå på.

Fläckiga och enfärgade

Forskarna har granskat pälsens mönster hos samtliga 35 arter inom familjen kattdjur och jämfört mönstret med den miljö som varje art föredrar. De har också tagit hänsyn till om arten är natt- eller daglevande, lever på marken eller i träden, och vilket mönster dess närmaste släktingar har. Alla uppgifter har sedan analyserats statistiskt.

Resultatet blev delvis det förväntade. Arter som lever i tät vegetation, gärna klättrar i träd och ofta är aktiva nattetid – exempelvis leopard, jaguar, ozelot och dvärgtigerkatt – tenderar att vara fläckiga eller marmorerade.

De allra mest komplexa mönstren finns hos de arter som är mest trädlevande, som marmorkatten.

Arter som lever i öppen terräng är däremot oftast enfärgade, som lejonet, ökenlon, sandkatten och den vanliga vildkatten. Detta gäller också för vårt eget lodjur, som i huvudsak är enfärgat. Forskarna tror att detta beror på att den lever i en miljö som är snötäckt under en stor del av året.

Tigern ett mysterium

Så långt allt väl. Sedan kommer undantagen – och de är många. Geparden, den svartfotade katten och servalen är alla fläckiga, trots att de förekommer i öppna landskap. Den afrikanska och den asiatiska guldkatten, liksom djungelkatten, är alla enfärgade, fast de lever i skogsmiljö.

Tigern är också lite av ett mysterium. Den är det enda strimmiga kattdjuret. Strimmorna ger i och för sig ett utmärkt kamouflage i dess naturliga miljö, men det är märkligt att inget annat kattdjur har utvecklat ett liknande mönster.

Att så pass många arter motsäger den rådande hypotesen kan bero på att vi inte vet riktigt hur de rör sig i sin miljö. Det kan vara så att de är tillräckligt bra kamouflerade ändå, och att det inte finns något starkt tryck från det naturliga urvalet att ändra mönster.

En annan möjlighet är att de saknar anlag för att exempelvis utveckla fläckar, men den avvisas av forskarna. Alla grenar inom familjen kattdjur verkar lätt kunna utveckla komplexa teckningar och mönster. Men varför bara vissa gör det och andra inte, är fortfarande en delvis obesvarad fråga.

Roland Johansson/TT