2014 bildade Archie ett smittspåningsteam av unga män och kvinnor som gick från hus till hus för att undervisa invånarna hur de skulle skydda sig mot ebolan. Foto: SVTVisa alla (3)
Visa alla (3)

ANALYS: Liberia haltar i skuggan av ebolaepidemin

Publicerad

ANALYS · När WHO i mars 2016 slog fast att Liberia var fritt från ebola, hade 10 675 smittats och 4 809 avlidit – åtminstone enligt statistiken. Det av inbördeskrig och fattigdom plågade landet hade än en gång rest sig ur en dödlig prövning. Men den ekonomiska tillväxten åren före ebolautbrottet var utplånad och utländska investerare och experter utflugna. Kvar fanns 4,6 miljoner människor – i ett land med ständiga elavbrott, trasiga vägar, skolor utan lärare och sjukhus utan läkare.

Claes JB Löfgren, utrikesreporter

Claes JB Löfgren

Utrikesreporter

När Archie Gebassey får pengarna lutar han sig framåt, täcker ansiktet med händerna och börjar gråta. Det känns lite konstigt att se den långe och gänglige mannen med det bistra ansiktet gråta. Han säger:

”Det här mitt livs chans. Thank you brothers!”

Både jag och Marco vet inte riktigt vad vi ska säga medan Archie försiktigt lägger 1 500 dollar i ytterfacket på sin ryggsäck. Det här är femte gången vi jobbar med Archie och han har alltid, på sitt lite avvaktande och trumpna sätt, gett oss tillgång till några av världens fattigaste människor i en av världens fattigaste stadsdelar.

För på halvön West Point i huvudstaden Monrovia är Archie en självklar ledare; bland ficktjuvar, fiskare, nedknarkade före detta barnsoldater, tonårsmödrar utan män och alldeles vanliga familjer. Utan Archie skulle vi snart vara utan både pengar och utrustning.

Archie bildade ett smittspåningsteam

Vi träffades första gången för fyra år sedan när ebolan spreds som en svensk skogbrand i den extremt tättbefolkade slummen. Archie bildade, helt på egen hand, ett smittspåningsteam av unga män och kvinnor som i gummistövlar och flip flops gick från hus till hus för att undervisa invånarna hur de skulle skydda sig mot ebolan, identifiera misstänkta fall och isolera dem från friska familjemedlemmar.

Riskerna var uppenbara, betalningen usel men insatsen sannolikt avgörande för att smittan till slut stoppades.

Alla frågor: Varför just vi?

Nu är ebolan historia. Kvar finns alla de som fick sjukdomen men överlevde. Alla barn som miste sina föräldrar. En före epidemin försiktigt spirande ekonomi var nu slagen i spillror.

Och alla frågor: var kom viruset ifrån? Kan det komma tillbaka? Vilka biverkningar kommer de överlevande drabbas av?

Och – framför allt: varför just vi? Vi som redan hukat under ett 13 år långt och blodigt inbördeskrig, under korrupta ledare i ett land beroende av bistånd från utländska experter i luftkonditionerade jeepar och svala kontor? Fast vi bor i ett av världens bördigaste länder med naturtillgångar som järnmalm, bauxit, koppar och diamanter? Längs en lång och vacker kust som skulle kunna locka turister från hela världen?

En kamp om varje decimeter i ett underutvecklingens landskap

Frågor som också snurrar i mitt huvud när vi stångar oss ut genom Monrovias regellösa och avgastunga morgontrafik. En kamp om varje decimeter i ett underutvecklingens landskap med halvmeter djupa vattensamlingar i den bitvis förstörda vägbanan, en kryssning mellan smidigt pilande gula motorcykel taxis med namn som Histy Legende, Public Cole och God’s power.

Dieselsprutande lastbilar med daglönare på flaket, några kvinnor i långa svarta slöjor men utan skor, gatuförsäljare som säljer kex och vatten i plastpåsar – över allt människor på väg i en aldrig avslutad vandring med ett enda mål: att överleva också den här dagen; en upptagenhet i att erövra det lilla så stor att utrymmet för planer, strategi och framtid saknas.

Och medan vi sakta, sakta rör oss mellan kyrkorna Kingdom Hall Jehovas Witness och Worship with us – Winners Chapel International, och en ilsket tutande mc taxi med namnet My Eye on Fire slinker in i ett minimalt utrymme framför oss, inser jag plötsligt att nästan ingen ler eller skrattar i den här kvava fuktiga – av den molnklädda himlen – mörka luften fast klockan redan är tio på förmiddagen.

Alla här tycks förlamade av en kraft alltför mäktig för att ens överväga att kämpa emot.

Archie petar ner pengarna i ytterfacket på ryggsäcken

Och det är där någonstans, på väg mellan Monrovia och en by som hotas av ett expanderande malaysiskt palmolje-plantage, som Marco och jag bestämmer oss. Archie har aldrig bett oss om något tidigare, men nu undrar han om vi kan hjälpa honom med en flygbiljett till Sydkorea.

Vi vill förstås hjälpa honom men tvekar. Allt är så oklart. Det enda som står är klart är att Archie inte ser någon helst möjlighet ut ur de tre senaste årens arbetslöshet och undersysselsättning.

Han är 31 år. Smart. Ambitiös. Men här är åtta av tio arbetslösa. Han vill plugga i Sydkorea. Han har kontakter via sin kyrka, Jehovas vittnen. Men, undrar vi, varför kan han inte plugga här? I Liberia? Vi googlar på universitet i Liberia.

Enligt en ranking är William V S Tubman University det bästa i landet.

Enligt samma ranking finns 22 634 universitet runt om i världen som är bättre.

Vi känner mest genans

Det är då vi bestämmer oss. Och nu gråter alltså den annars så bistre mannen.

”Det här mitt livs chans. Thank you brothers!”

Men vi känner mest genans. Genans över fattigdomen, hopplösheten och över den rädsla och skräck ebolan spred också i vår del av världen, i Sverige, ja, på vår arbetsplats när vi kom tillbaka från resorna från ebolans Liberia hösten 2014. För i vår del av världen kommer aldrig ebolan att spridas som här. För vi har ambulanser, sjukhus, effektiva isoleringsenheter och kompetenta läkare och sjuksköterskor – allt det som Liberia saknar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.