Krönika: Jag har varit paniskt rädd för rabies i flera år

Publicerad

KRÖNIKA · Sen slutet av 90-talet har jag rest som utrikesreporter för SVT. Och hela den tiden utan att direkt tänka på rabies. Så här i efterhand känns det väldigt konstigt.

Lena Scherman i Korrespondenterna.

Lena Scherman

Reporter Korrespondenterna

Det finns mycket att oroa sig för som utrikesreporter. Som unga påtända killar med kalasjnikovs vid olika checkpoints. Vägminor under tunna lager av snö på halkiga vägar i Afghanistan. Små hemska parasiter i maten på den enda restaurangen som är öppen i området. Eller livsfarlig trafik i bilar där säkerhetsbältena är bortklippta. Fråga mig inte varför de så ofta är bortklippta. 

Det är sådana saker som vi får utbildning i en gång om året. En så kallad säkerhetsutbildning där vi reportrar och fotografer drillas i olika svåra situationer vi kan hamna i. Som hur vi ska hantera att bli kidnappade. Hur man ska upptäcka var minorna ligger i ett ökenområde. Vad vi ska göra om någon får en arm avskjuten eller förlorar ett ben i en explosion.

Rabies hade jag inte tänkt på

Det där kan jag nu. Även om det också är svårt att relatera till en solig augustidag i ett sommarvarmt Stockholm. Men rabies! Det hade ingen pratat om fram till en dag på en säkerhetskurs för, jag tror att det var, fyra år sedan. Sedan dess tänker jag väldigt, väldigt mycket på just rabies.

Man dör. En kvalfylld död med fradga runt munnen. Det är så tankarna går.

Det var en akutsjuksköterska som ordentligt skrämde upp oss. Han berättade att det visserligen finns ett vaccin, men det måste man börja ta ungefär en månad före en resa. Det kostar enormt mycket pengar och sen hjälper det knappt, mer än att man ”köper” sig lite tid, innan man ändå måste uppsöka läkare. Och det finns inget botemedel när man väl utvecklat symtom.

Det finns botemedel

De senaste åren har jag varit paniskt rädd för något som kanske inte är direkt hotfullt. Så fungerar den mänskliga hjärnan ibland. Vad är vägminor mot en skällande hund som kan ha rabies. Även om jag nu har förstått att man inte dör även om man inte kommer till ett sjukhus inom 24 timmar. Det finns botemedel, och det är extremt ovanligt. Kanske ska jag oroa mig mer för de mer riktiga hoten i stället.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.