Ett lugnt samtal hade plötsligt förvandlats till något helt annat. Uppmaningar hade övergått i direkta order. Det hjälpte inte att jag försökte förklara att jag hade bråttom, var där för att dokumentera det som utspelade sig och bara ville passera och rusa vidare.
Jag kände hur någon bakifrån drog mig i byxbenet, ner mot gatan och insåg att jag inte hade något annat val än att sätta mig.
Det var den 1 december 2013 och männen runt mig tillhörde den grupp som i månader ockuperade gator i Bangkok för att få Thailands dåvarande president Yingluck Shinawatra avsatt. Många av dem var klädda i gult, monarkins färg.
Själv var jag på plats för att rapportera om demonstrationerna. Demonstrationerna då, i december 2013, skulle våren efter leda fram till den militärkupp och den junta som sedan haft makten ända fram till valet nu 2019.
Jag slogs mot klockan för att kunna skicka mitt nyhetsinslag till Sverige för sändning samma kväll när jag stött på omkring hundra av demonstranterna.
De berättade att kronprins Vajiralongkorn, som idag är Thailands kung, skulle komma att passera vårt område i bil inom kort och att vi alla därför skulle sätta oss ner för att visa honom respekt. ”Alla! Utan undantag!”, som de uttryckte det.
Där satt jag nu på trottoaren. Tillsammans med hundra andra. Som vid andra liknande oroligheter i Bangkok kokade det i staden de här dagarna. Misstron spred sig. Demonstranterna hade tidigare under dagen mötts av tårgas när de försökt storma regeringskansliet.
Lagarna gäller även utländska journalister
Nu är det trots allt ingen stor uppoffring att behöva sitta ner en stund. Det gäller även den som är mitt uppe i arbete och slåss mot klockan. Vi var ju dessutom många i samma båt. Efteråt har jag tänkt att det var nyttigt för mig att kanske ha fått en vindpust av den vardag alla thailändare lever i.
Det finns dock en annan viktig sak att ha i minnet när det gäller Thailand. Landet har även några av världens hårdaste majestätslagar. Kritik av kungahuset kan ge fängelsestraff på 15-20 år.
Majestätslagarna gäller alla, även utländska journalister. Den skotske journalisten Andrew MacGregor Marshall är en av flera utländska journalister som troligen skulle gripas och straffas för det han skrivit om kungahuset om han återvände till Thailand idag. Så här sa han om majestätslagarna i en intervju med SVT:
”Vem som helst som säger något opassande kan dras in i en juridisk mardröm och fängslas i många år. Rädslan härskar, även bland utländska journalister. Thailand tillhör därför världens mest svårbevakade länder.”
Andrew MacGregor Marshall är inte ensam. En thailändsk kvinna jag intervjuat flera gånger bor idag i ett nordiskt land efter att ha publicerat sin berättelse ”Varför jag inte älskar kungen”. Hon kommer aldrig att kunna återvända hem så länge majestätslagarna finns kvar och runt om i Europa bor fler thailändare i samma situation.
Politiskt självmord att förändra majestätslagarna
Kungahuset står över allt och alla i det hierarkiska thailändska samhället. Därför är det inte så konstigt att militärer, politiker och andra med ambition att skaffa sig en ställning i landet kämpar om att stå kungahuset nära. Därför är det inte heller konstigt att ingen politiker gått till val på att förändra majestätslagarna. Det skulle nämligen vara det samma som ett politiskt självmord.
Många thailändare jag pratat med tycker att majestätslagarna är bra. Att kungahuset ska skyddas och att lagarna därför behövs. Andra säger som Tanthawut, som själv avtjänat tre år i fängelse för brott mot majestätslagarna efter att andra, inte han själv, publicerade tre kritiska inlägg mot kungahuset på en webbsida han satt upp.
”Jag tycker att lagarna borde tas bort. Om monarkin är så bra som alla säger och alla högaktar den är det väl klart att den skulle klara en granskning.”
När det stod klart för de gulklädda demonstranterna runt omkring mig där på trottoaren i Bangkok att jag inte hade för avsikt att omedelbart försöka resa mig igen mjuknade stämningen. Vi började småprata och leenden spred sig.
Kronprinsen dröjde dock. En timme hade gått. Jag skruvade oroligt på mig och när jag såg mig omkring upptäckte jag att även andra började bli lite otåliga. Även de som bett mig sitta. Så kom beskedet. Kronprinsen hade tagit en annan väg. Alla kom på fötter. Ingen brydde sig längre om mig.
Jag borstade av mig allt damm och rusade vidare med kamerautrustning och reportage.