– Kolla mina shorts! Jag har håriga ben, men jag fixade det! Jag har på mig shorts!

Ella Brower kisar och ler brett. Hon ser på medan hennes äldsta son, fyraåriga Benny, leker vid vattenbrynet med sin leksaksbil. På ryggen bär hon sin yngsta son, gömd under en stor gul tröja. Klockan är 17 i Utqiagvik, USA:s nordligaste samhälle 50 mil norr om polcirkeln och för första gången någonsin har Ella Brower på sig shorts utomhus här.

– Det har börjat bli väldigt mycket varmare häromkring. För barnen är det kul, men för framtiden vet jag inte.

Ella Brower har rätt. Utqiagvik, som tidigare hette Barrow, är betydligt varmare än tidigare. När vi jämför 1959-1968 med de senaste tio åren visar temperaturstatistik att Utqiagvik är 3,5 grader varmare. Det är en betydligt större förändring än i resten av världen. Utqiagvik har kommit att kallas för klimatförändringarnas nollpunkt – eller ”ground zero”.

Få andra platser på jorden upplever effekterna av klimatförändringarna så tydligt redan nu. Det märks i havet, i luften, och i marken. Och det påverkar alla, såväl inupiater – ursprungsbefolkningen här – som inflyttade personer, oljeföretag och Ella Brower.

– Det är skönt att känna värme då och då, men inte alltför ofta.

Eroderande stränder

Ett par 100 meter längre bort på stranden står Svetlana Terzioski i sin lägenhet och blickar ut över det arktiska havet. Hon har kanske Utqiagviks allra bästa utsikt. Tvåvåningshuset hon bor i tillsammans med sin man ligger bara fem meter från stranden, och ytterligare några meter från vattnet. Hennes far byggde huset och Svetlana har många oförglömliga barndomsminnen härifrån.

– Vi flyttade hit när jag var fyra år gammal och sedan dess har vi bott här. Här nedanför på stranden brukade det vara olika evenemang med massor av folk, men inte längre, säger hon.

Mellan huset och vattnet har myndigheterna byggt en grusvall, och lagt ut sandsäckar. Ändå riskerar familjen Terzioskis hus att störta ner i vattnet i framtiden. På grund av det varmare klimatet och det stigande havet eroderar kusten allt snabbare. Frågan är hur lång tid Svetlana har på sig innan hon måste överge huset. Själv säger hon 15 år. Men hon ska snart få veta att hon har väldigt fel.

Snabbast eroderande kusten

Erosionen av kusten längs Alaskas nordkust är allvarlig.

Intill stängslet till flygplatsens landningsbana står Ingmar Nitze, polarforskare vid tyska Alfred Wegener-institutet och väntar. Han tar regelbundet flygbilder på kustlinjen för att följa hur mycket av kusten som störtar ner i havet årligen.

– Den snabbast eroderande kusten i världen finns här. Runtom i norra Alaska finns det många samhällen som har allvarliga problem, där folk kan tvingas flytta. Men det får också globala konsekvenser. Det som händer här har en stark påverkan på vad som händer i världen, säger han.

Tinande permafrost

Nitze syftar på en annan effekt av de varmare temperaturerna. Den tinande permafrosten.

Alaskas permafrost – det hårda frusna lagret under tundran har länge tinat. Men nu smälter permafrosten allt snabbare. Det har lett till att många forskare begett sig upp hit, för att undersöka konsekvenserna.

En av de som kommit till Utqiagvik är Mariana Orejel, forskarassistent från Texas university i El Paso.

Hon kliver vant ut på tundrans olika polygonformade partier och vet var hon ska sätta fötterna för att undvika de våtaste sänkorna. Orejels forskning kräver inte alltid någon avancerad utrustning. I sin ena hand har hon en meterhög metallstav med centimetermarkeringar, i den andra ett anteckningsblock.

Hon trycker ned metallstaven i marken, så djupt det går innan permafrosten sätter stopp. Sedan sätter hon tummen på centimetermarkeringen närmast marken, lyfter upp staven och läser av.

– För tio år sedan skulle en sådan här mätning i juli visa att det var 15-20 centimeter ner till permafrosten, säger Mariana Orejel och läser av den nya mätningen:

34 centimeter.

Det är oroväckande av två skäl. Den ena konsekvensen är global. Permafrosten innehåller ofantliga mängder växthusgaser som släpps ut i atmosfären när den tinar.  I veckan släppte Internationella klimatpanelen IPCC en stor rapport om klimatförändringarnas påverkan på land. En av frågorna som forskarna i Utqiagvik håller ögonen på är hur stor del av utsläppen i världen som den tinande permafrosten står för. Om den globala uppvärmningen fortsätter så kan utsläppen från permafrosten nämligen komma att bli lika höga som 20 procent av människans utsläpp varje år.

Lokalt leder det avrunna smältvattnet till jordskred och att marken sjunker. För lokalbefolkningen innebär också den allt mer kuperade terrängen att det är svårare att jaga ren, som många längs Alaskas nordkust lever av. Dessutom skapas små sjöar av smältvattnet.

– De drar till sig mer värme, vilket smälter permafrosten ännu mer. Det blir som en accelererande cykel, säger Orejel och lägger till:

– Fina dagar innebär att någonting är fel.

Den smältande permafrosten är också en av farorna som Svetlana Terzioski måste ha koll på. Men ännu farligare för hennes hus är höststormarna.

– För några år sedan hade vi de värsta höststormarna på länge. Då slog vågorna över vallen, ända fram till huset. Allt är på grund av att isen är borta, säger Svetlana Terzioski.

Krympande isar

Två timmars fyrhjulingsfärd bort från Svetlanas hus står Herman Ahsoak på tundran. Han har blicken fixerad långt framför sig.

– Kör till höger om mig istället. Cariboun kommer reagera på att din fyrhjuling är röd.

Trots att vi färdats i två timmar på den vidsträckta och förvillande repetativa tundran har han stenkoll på var vi är. I horisonten betar ett hundratal caribous, en sorts renar. Herman har ögonen på en bock som kan komma att hålla hans familj mätt i omkring två veckor.

Inom loppet av någon minut har Herman Ahsoak stannat sin fyrhjuling, smugit fram ett par hundra meter mot hjorden och laddat och osäkrat geväret.

Sedan smäller det.

– Ja! Jag fick den! Jag fick en ung bock.

Ahsoak är egentligen valjaktskapten. Varje vår beger han sig ut på isen med sitt jaktlag för att försöka fånga en grönlandsval.

Mer eller mindre hela Utqiagvik involveras i jakten. De som inte kastar harpun hjälper till att dra upp den uppemot 100 ton tunga valen på isen. De som inte drar upp valen på isen hjälper till att skära upp valköttet. De som är för unga för allt det får ansvaret att åka tillbaka till stan och sätta upp jaktlagets flagga på kaptenens hus, för att indikera att mat är på väg.

När jaktlaget fått sin del av jaktbytet går resten av köttet till Utqiagsviks äldre och sjuka. Men i år har det ännu inte blivit någon val för Herman Ahsoak, hemma står familjens iskällare tom.

Klimatförändringarna gör det allt svårare – och farligare – att jaga grönlandsval utanför Utqiagvik.

– Vi måste se upp med isen. Den är mycket tunnare än den varit. Folk går igenom isen med sina snöskotrar, berättar Herman Ahsoak.

Nu måste valjägarna under hösten försöka ta ikapp vad de missat under vårens jakt. Skulle iskällarna stå tomma även i höst blir vintern mycket svår.

Tyvärr tyder mycket på en höst med svåra stormar i Utqiagvik. I sommar har värmerekorden avlöst varandra runtom i hela Alaska. I juni hade Utqiagvik 22 grader vid ett tillfälle.

– Det var rekord. Det var verkligen chockerande. Jag har aldrig känt en sådan hetta tidigare, säger Ahsoak.

Bygga en mur

På borgmästarens kontor pågår en kamp mot klockan. Harry Brower Jr vet att Svetlana Terzioskis och flera andra människors hus är i farozonen.

– Det är extremt. Utan isarna som skydd blir erosionen väldigt extrem. Vi försöker minimera det med hjälp av de stora säckarna.

Om Svetlana Terzioski verkligen har 15 år på sig innan havet tar hennes barndomshus, så borde kusten erodera knappt en meter om året. Borgmästarens besked är ett helt annat.

– Det har varit allvarligt de senaste fem åren. Jag skulle säga mellan sex och tio fot. (ca 2-3 m).

Utqiagviks vatten- och avloppssystem finns nu 20-30 meter från vattenlinjen. Harry Brower Jr har flera gånger rest till Washington DC för att äska federala pengar för att bygga en stenmur längs med kusten. Än så länge utan resultat.

– Det finns inget annat alternativ. Vilka andra sätt har vi? Vi har försökt skydda kusten med hjälp av den lilla mängd grus vi har här. Om inget görs kommer vi förlora allt rinnande vatten, och människor kommer tvingas flytta.

Flera forskare bekräftar att erosionen den senaste tiden har varit 2-3 meter i och omkring Utqiagvik. Svetlana Terzioski flackar lite med blicken när jag berättar, som för att leta efter rätt ord.

– Det gör oss ganska ledsna. Vi behöver börja förbereda oss, leta efter andra hem, eller land för att börja bygga. Om vi inte kan bo här så behöver vi börja bygga något nytt nu.

När huset väl sveps bort vet inte Svetlana Terzioski om hon kan få ersättning av staten eller hennes försäkringsbolag. Hon vet bara klockan nu tickar och att hon måste förbereda sig för att börja om helt från början.

I Utqiagvik. Eller någon helt annanstans.