Alla medarbetare på Sveriges Television har vissa programregler att hålla sig till. De är formulerade av regeringen och ingår i SVT:s tillstånd att få sända TV-program. Och viktigast av reglerna är att innehållet i programmen ska vara opartiskt och sakligt. Det betyder dels att vi inte ska ta ställning i t ex politiska ämnen, dels att vi ska presentera fakta som är korrekta.
Men på en punkt behöver vi inte vara opartiska, och det är i valet mellan demokrati och diktatur.
Det står nämligen i den s k att våra program ”som helhet ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”.
Den här paragrafen har många gånger lett till intressanta diskussioner när jag har tagit emot studiebesök på SVT med journalister från andra länder. Ofta har journalisterna kommit från länder i f d Sovjetunionen.
Diskussionen brukar börja med begreppet objektivitet. När jag har redogjort för vilka principer och regler som styr en public service-journalist, kommer frågan: ”Så du menar helt enkelt att ni ska vara objektiva i er rapportering?”
Jag svarar då att det inte krävs någonstans i våra regler att vi ska vara objektiva. Helt objektiv kan en journalist aldrig vara. All handlar alltid om att göra val, att välja bort även sådant som redan är inspelat och att besluta om vad som ska sändas. Därför är alla journalister i en mening subjektiva. Däremot kan det krävas av oss att vi ska vara opartiska, alltså inte gå någon parts eller något intresses ärenden.
Utom då i fallet demokrati kontra diktatur. Vi har uttrycklig rätt att framhålla det demokratiska statsskickets förtjänster och principen om varje människas frihet.
När vi gör program eller inslag om en diktatur behöver vi följaktligen inte vara neutrala eller opartiska utan har möjlighet att kritisera länder som är ofria eller odemokratiska.
”Demokratiparagrafen” har många gånger varit en stor tillgång för mig som utrikesjournalist. På det kalla krigets tid kunde ingen sovjetisk tjänsteman hävda att vi borde behandla Sovjetunionen ”objektivt eller opartiskt” och strunta i att rapportera om dissidenter eller oppositionella.
Idag är det kalla kriget slut, och antalet demokratier i världen har stadigt ökat det senaste årtiondet. De riktiga diktaturerna är inte så många längre. Däremot har en hel del av de länder som formellt blivit demokratier, inte utvecklat de demokratiska fri- och rättigheter som vi lägger in i definitionen av en demokrati. Det är en komplikation. Den gamla uppdelningen i demokratier och diktaturer gäller inte längre.
En större komplikation är de hot mot vår demokrati och våra fri- och rättigheter som idag inte kommer från stater, utan från mer diffusa källor. Hur ”demokratiparagrafen” ska kunna appliceras under de nya omständigheterna borde vi nog debattera mer. Det var självklart att vara emot en diktatur som Sovjetunionen. Men om hotet idag kommer från ”al-Qaida”, en organisation som enligt många experter inte ens existerar som organisation, hur ska vi skildra det hotet och samtidigt försvara demokratin?
Finns det en risk för att vi demoniserar alla muslimer om vi som SVT-journalister hävdar att vi inte behöver vara neutrala inför de hot mot vår demokrati och vår frihet som kommer från olika terrornätverk? Finns det en risk för att vi beskylls för att delta i USA:s ? Och kan vi använda ”demokratiparagrafen” om en svensk utrikesminister kräver att vi ska visa ansvar för och omsorg om svenska intressen utomlands genom att ligga lågt om rapporteringen kring kontroversiella karikatyrer och teckningar?
Det kalla krigets uppdelning av världen i öst och väst, i svart och vitt, är över. Nu gäller det att definiera hur våra programregler om det demokratiska statsskickets grundidéer ska tillämpas i den nya världen, där det inte är klassiska diktaturer i första hand som står emot demokratin. Utgångspunkten bör vara att principerna fortfarande håller.
Stig Fredrikson
Akutellts utrikeskommentator