Det är ett vidunderligt vackert land, med gula fält av meskelblommor, berg, floder, urgamla koptiska kyrkor. Här finns Nilens källa med kolonier av flodhästar och gröna fält av sädesslaget teff.
Och även om Etiopien är långt ifrån konfliktfritt, med interna stridigheter bland olika befolkningsgrupper, så finns det i dag en anda av optimism och framtidstro som är ständigt närvarande. Trots fattigdomen. Etiopierna är stolta, de gillar att berätta att de var ett av få länder som aldrig koloniserades.
Redan förra året tyckte de etiopier jag träffade i huvudstaden Addis Abeba att den populära premiärministern Abiy Ahmed var självskriven som vinnare av Nobels fredspris. Hans ansikte finns överallt, på t-shirts, på bildekaler med en bild av Abiy och texten ” The Obama of Africa”.
När han nu får priset är det ingen i Etiopien som är förvånad. Han pratar mycket om fred och försoning, hans föräldrar är kristna och muslimer, han talar själv många av landets olika språk.
Diplomater trodde på inbördeskrig
Abiy Ahmed var snabb med att säga att Nobelpriset inte är till honom utan är ett pris till Etiopien. Det är klädsamt att han delar med sig av äran. Abiy Ahmed skulle aldrig ha kunnat genomdriva freden med Eritrea om det inte varit för Etiopiens unga generation.
2017 tog de till gatorna och krävde demokrati och yttrandefrihet och satte stark press på regeringskoalitionen.
De diplomater som jag mötte under den perioden trodde att Etiopien stod på randen till ett inbördeskrig. De fick fel. Plötsligt presenterade regeringspartiet den okända Abiy Ahmed som landets nya premiärminister.
Han presenterade en handlingsplan som innehöll fria val, han tillät tidigare förbjudna tv-och radiostationer och aviserade en storsatsning på tillverkningsindustrin för att skapa jobb. När han också lovade fred med grannlandet Eritrea så var många först skeptiska. Gränskonflikten var en del av Etiopiens identitet.
Systrar talade med varandra efter 20 år
Freden med Eritrea blev Ahmed första seger. Det var, om man ska vara ärlig, inte så svårt. Etiopien gav upp en liten gränsstad som Eritrea ansåg hörde till dem. Ett urfattigt Eritrea tog sedan tacksamt emot den utsträckta handen. När gränsen öppnades kunde man åter börja handla med Etiopien och få välbehövliga varor.
På de smala, röda grusvägarna syntes personbilar lastade till fälgarna med madrasser, parfymer, leksaker och sneakers som skulle säljas i Eritrea. Eritreas ekonomiska isolering upphörde men landets politiska isolering består.
Diktatorn Isaias Afewerki har landet i ett järngrepp men numera får eritreaner resa över gränsen och träffa sina släktingar som lever i landsflykt. När gränsen öppnades förra året var jag och fotografen Kumerra Gemechu vid gränsstaden Shire. Det första som hände var att telefontrafiken släpptes fri.
Tsadkan som levt i Eritrea visste inte om systern Tebere i Etiopien levde eller var död. Hon slog numret till sitt barndomshem och systern svarade. För första gången på 20 år kunde de prata och till sist ses och omfamna varandra. Men Tsadkan återvände sen till Asmara i Eritrea där hon har familj och barn. Hon vägrade svara på våra frågor om livet i Eritrea, av rädsla för att hennes familj skulle kunna råka illa ut.
Är inte i mål
Ahmeds reformer har kommit slag i slag, han har frigivit 6 000 politiska fångar, avskedat chefer inom militär-och underrättelsetjänst och överlevt ett mordförsök i juni 2018. Men Etiopiens prisbelönte premiärminister är inte i mål. Det betonade norska Nobelkommittén i sin motivering. Han får priset för att få stöd i sitt arbete att skapa fred och samförstånd inom Etiopien.
70 olika partier är inbjudna till förhandlingar, men våld, hat och konflikter är vardag mellan olika befolkningsgrupper. Människor fördrivs från sina hem.
Men ändå är dagens Nobelpris en vacker påminnelse om att fred är möjlig, försoning är möjlig och att antalet konflikter och krig på den afrikanska kontinenten faktiskt ständigt minskar.